mittskrivandeliv

Senaste krönikan från Mariestadstidningen:

Vissa skulle kalla mig känslig. Vissa skulle till och med tycka att jag borde ta det som någon slags komplimang. En ganska klumpig och burdus sådan, men ändå, de menar ju inget illa.

Men nej, jag känner mig varken glad eller tacksam. Jag känner mig tvärtom utsatt och sårbar, och inte minst förbannad.

Jag sitter på cykeln. Trampar tungt i den svaga motvinden. Jag har suttit ute hela dagen och huden är brun, på gränsen till bränd. Därefter har jag tränat. Nu glänser ansiktet rött och svettigt. Jag har mina träningskläder på mig; ett turkost linne och svarta byxor som slutar strax under knät. Jag är osminkad med håret i en rufsig tofs.

Jag har hunnit cykla i cirka fem minuter när en bil tutar. Jag tittar dit och höjer handen i tron att det är någon jag känner. Men nej, jag känner inte alls igen de fyra killarna som hojtar och flinar mot mig med rutorna nedvevade.

Snabbt vänder jag undan blicken och cyklar vidare medan de åker så långsamt de kan bredvid mig.

Stint blickande framåt försöker jag dra upp linnet för att urringningen inte ska bli lika djup.

Bilen tutar igen när den äntligen åker förbi mig. Jag tycker att de tittar på mig i backspegeln, fortfarande flinande.

Resolut drar jag ner linnet igen.

Det är inte jag som borde förändra mig!

Lättretlig och blödig? Kanske? Antagligen borde jag inte bry mig alls.

Eller?
En tutning är ju ingen allvarlig sak, kan man tycka. Och nej, jämfört med andra saker som jag och mina vänner har varit med om så är det inget alls:

När jag arbetade som servitris var det vanligt att överförfriskade män med en blinkning gav de kvinnliga servitriserna sina rumsnummer.

Ute på krogen har jag stått i trånga köer till baren och plötsligt känt en varm hand innanför tröjan.

På väg hem efter en utekväll klockan två på natten har killar ropat diverse mer eller mindre obscena förslag efter mig och mina vänner.

Redan i grundskolan lärde vi oss att bli glada när killar retades och bråkade med oss. Jag minns mycket väl hur jag på vintern mer än gärna ville bli mulad av de populära killarna. Jag minns hur jag på sommaren med stolthet bar mina genomblöta kläder, som ett bevis på att jag minsann också var attraktiv eller spännande nog att kasta vattenballonger efter. Jag minns att jag blev glad när en kille på sjuans disko nöp mig i baken.

Men jag minns också de tjejer som dagligen utstod den här behandlingen, som tröttnade, som sade ifrån och fick som svar av lärare och andra vuxna att killarna bara retades för att de tyckte om tjejen i fråga.

Det var tillräckligt illa då. Och ännu värre nu. Herregud, vi är ju vuxna människor. Visst måste det finnas bättre sätt att kommunicera.

Inte kan killarna i den tutande bilen ha trott att jag skulle bli glad? Att jag tacksamt skulle vinka tillbaka, att jag skulle rodna och vingla till på min cykel? Inte trodde de väl på riktigt att jag skulle hoppa in i deras bil?

Funkar det, någonsin, vill jag fråga dem. Och jag hoppas vid alla eventuella högre makter och andra mäktiga väsen att svaret blir ett rungande nej.

För inte är vi så lättlurade, tjejer? Visst har vi utvecklats sedan högstadiet? Visst vet vi att vi förtjänar så mycket mer? Komplimanger som är ärligt menade, till exempel. Som inte följs av något slags villkor.

Helt enkelt ett intresse för dig som människa och något så grundläggande som en ömsesidig respekt.

Ja, någon gång ska jag bli bättre på att uppdatera min blogg. Krönikor kommer. Snart. Och få något skrivit på min gamla Humla. Eller skriver, det gör jag faktiskt. Men det går så långsamt. Kommer jag verkligen framåt? Känner mig allmänt lat om dagarna. Orkar inte träna. Orkar inte skriva. Orkar inte jobba.

Jag vill bara leka! Jag vill bara ha en evighetslång helg.

Men idag är det tisdag. Tisdagar är inte särskilt roliga. Jag känner mig lite trött och leds. Ungefär såhär:

Ännu en soluppgång
blockeras av rullgardinen
för att inte störa min nattsömn;
min väckning programmeras digitalt 

En gång sprack jag ut i världen
ivrigt lilablå

Nu gömmer jag mig
grå och urblekt
för skadliga UV-strålar
Sparar till pensionen
och aktar mig för snabba kolhydrater

Om jag inte får leva
vill jag åtminstone inte dö



(PS. Jag minns att detta var en uppgift på en skrivarverkstad, men jag kan på intet sätt minnas hur pass inspirerad denna är av den ursprungliga dikten... och inte heller minns jag vem som skrivit den.)

Den 9 juli år 2000 grät jag för att allt var över. Jag hade just upplevt ett Töreboda i eufori, älskat vartenda ögonblick och visste inte om det någonsin skulle komma tillbaka.

Nu är ett decennium av festivaler över, och den här gången gråter jag inte, hoppfull och säker på att det finns gott om nya saker att uppleva. Men låt oss börja från början:

Sommaren 2000 hade jag precis avslutat högstadiet i Töreboda och spännande nyheter väntade: jag skulle börja gymnasiet i Skövde och det var dags för den allra första Törebodafestivalen. Torget förvandlades, scener byggdes upp, förväntningarna var minst lika stora som rädslan av att allt skulle misslyckas, spricka som en ballong. En festival i lilla Töreboda; skulle det verkligen komma någon alls?

Jag var femton år och det enda som vanligtvis fanns att se fram emot var högstadiediscona någon gång i månaden i Teatern – den byggnad där vi i vanliga fall hade musiklektion, med samma människor som vi vanligtvis gick i skolan med.
Det var inte så att jag tyckte illa om Töreboda, men ofta kände jag en smått kvävande känsla av att det inte riktigt räckte till.

Festivalen 2000 var magisk. Överallt nya människor att le emot, att prata med, att dansa med. Jag var hög och berusad av ren förundran; att det kunde vara så här underbart att bara finnas till!
Bäst av allt minns jag spelningen med Markoolio, hur trängseln var (nästintill) överväldigande, och hur jag snart hade tappat bort mina vänner och stod helt själv, i ett hav av människor som vrålade med i sångerna och passade vidare ballongerna som släppts ut från scenen.
Och hur jag plötsligt inte alls var ensam, utan mittibland.

Jag minns också discot; tre kvällar av dunkande till långt efter midnatt med främlingar som alla kändessom vänner; kvällen som långsamt blev svalare medan värmen under tälttaket bara stegrades. Jag minns hur ingen ville gå därifrån, trots att sista dansen för längesedan tystnat.

Det var i ren sorg som jag på söndagen promenerade förbi den tomma gräsmattan vid gästhamnen, där tälten nu bara syntes som platta fyrkanter i gräset, förbi torget som var städat och helt outhärdligt tomt. Bara några timmar hade gått, och redan längtade jag efter mer.

Som tur var kom festivalen tillbaka, och tillbaka igen – och igen.
Sedan den andra festivalen i ordningen har jag flyttat, både en och två och flera gånger. Men varje sommar när jag kommer hem till Töreboda kan jag titta ut över torget och andas in den svaga doften av svett och värme, skymta ett hav av vajande armar och höra ett avlägset sorl av skratt och prat.

Det blir aldrig som första gången, ingen festival kan ge ett så starkt intryck som när man är femton år och utsvulten på äventyr och nöjen.
Så mitt bland barngatan och öltälten, glöm för all del inte de nya femtonåringarna som är på väg ut i stora världen. Ge dem ett minne av ett annorlunda Töreboda, ett minne som lever sig kvar, även när torget är tomt på folk. Ge dem ett minne där Töreboda känns oändligt stort och fullt av möjligheter.

Chokladhjärtan i hjärtformade askar, blomarrangemang med glittriga hjärtan, kort med röda hjärtan, hjärtformade kakor, elektroniska hjärtan i mejlen, hjärtformade hängsmycken, hjärtformade tvålar, hjärtan på örngott, hjärtan på hjärtan på…

Amors pilar är jag ganska bra på att undvika, men hjärtana som dyker upp på de mest oväntade ställen i mitten av februari, de träffar, trots att jag duckar, rakt i bröstet, med spetsen först.

Alla hjärtans dag.

En vän brukade fnysa och säga att Somliga hjärtans dag vore ett mer passande namn. Och jag kan inte annat än hålla med honom.

Skäm bort din partner, ropar annonserna i tidningen och föreslår en spahelg eller ett restaurangbesök. Laga något gott till Alla hjärtans dag, tycker mataffärerna och visar lyxiga trerättersmenyer. Önska en kärlekslåt till din älskling, tipsar radion.

Och jag stirrar på den lilla pop up-rutan på datorn och vill slå den hårt. Slå tills den blöder, alternativt går sönder i tusen bitar.

Jag är inte bitter, nej då; det är bara det att jag inte riktigt fattar poängen med att fira de som redan vunnit högsta vinsten genom att bland alla miljarder människor på jordklotet lyckats hitta någon som de tycker om och som tycker om dem tillbaka.

Ja, jag erkänner: jag har lite svårt att förstå varför vi ska fira något som ändå uppmärksammas varje dag, faktiskt så till den grad att den som en dag inte känner för att hylla kärlekens skönhet gör bäst i att stanna hemma, med täcket över huvudet.

För bara så kan du undvika den mjuka rösten på radion som i ottan sjunger om sin älskade, de tio tipsen om hur du hittar din drömman under den snabba morgonsurfen, artikeln i gratistidningen du bläddrar i på bussen om ett förlorat kärleksbrev som hittat rätt efter tjugo år, det nyförälskade paret bredvid dig på lunchen som tittar på varandra med glittrande ögon, den gamla gumman och gubben som går hand i hand, reklamen om dejtingsajter i mejlkorgen, dokumentärserien klockan åtta som handlar om prinsessor på jakt efter kärlek och den romantiska komedin som avslutar tevekvällen.

Det borde inte kunna bli värre. Men om vår besatthet av kärlek i vanliga fall är lika stark som bamse på dunderhonung så blir den i början av februari en isbjörn på anabolas.

Som att sockra honung, som att sitta i bastun en kvalmig högsommardag.

Ni förstår? Att fira Alla hjärtans är ungefär lika logiskt som att tillägna en dag i april till alla vita, medelålders män med välfungerade familjer och välbetalda jobb.

Nej, jag föreslår att vi tar bort Somliga, förlåt, Alla hjärtans dag från kalendern och istället gör om den fjortonde februari till – en singeldag.

Och då menar jag inte singel som i singelkryssning där poängen är en singel ska hitta en annan singel och sluta vara singlar, utan en enda dag helt utan kärlek.

Alltså.

Inga romantiska filmer.

Inga tacksamma facebookinlägg i stil med ”jag har världens bästa pojk-/flickvän”.

                      Inga pussande par – varken i verkligheten, på teve eller på profilbilder på ovan nämna sida.

Inga annonser eller reklamfilmer för dejtingsajter.

Inga gulligulliga telefonsamtal på bussen eller stan där andra kan höra.

En dag.

En enda av årets trehundrasextiofem, det är väl inte så mycket att begära av alla er som redan vunnit högsta vinsten.

Hummer och exotiska frukter, slipsknutar som skaver tätt mot halsar, smycken som glittrar ikapp med snön utanför innan båda får erkänna sig besegrade av tolvslagets raketer.

Med årets största fest och skål i bubbel ska det nya året välkomnas. Och det gamla, ja, det sparkas ut precis som julgranen. 

Ett par dagar efter jul brukar jag börja: sucka och tänka att det var rätt bra ändå, året. Och snart är det slut, konstaterar jag och fortsätter sucka.

Jag försöker tänka förnuftigt. Tiden går ju. Fort ibland och annars sakta, hur som helst går den. Och att det blir nytt år, ja, det är ju bara en, ganska så oundviklig, konsekvens av detta faktum. Och om alla anledningar att fira är bra anledningar, så måste detta vara en av de allra bästa: att jag och alla andra runtom mig har fått vara med ännu ett år.

Varför har jag då så förunderligt svårt för att känna den där feststämningen, frågar jag mig själv några timmar senare när både himlen och sinnet blivit mörkt och jag oftare och oftare finner mig själv stirrande mot stjärnorna.

Det känns så osäkert, så ödesdigert och otryggt, det där nya som hägrar. Tvåtusenelva, jag uttalar det tyst för mig själv. Den första januari, tjugohundraelva.

Ju närmre tolvslaget kommer, desto mer vill jag hålla fast vid det som varit. Jag minns spelningar, skratt med vänner och familj, ljumma sommarkvällar och stjärnklara vinternätter. Jag minns dofter och smaker, blickar och händelser. Stora saker som nya jobb och nya vänner. Små saker som en rolig utekväll, en skön sovmorgon, ett par nya skor.

Det var ju så vackert alltihop, tänker jag och undrar om jag verkligen uppskattade det till fullo. Jag borde ha känt efter mer, stannat i ögonblicket, tänker jag och försöker desperat hålla fast vid de allra sista timmarna.

När sista timmen inte längre är intakt börjar jag bli riktigt ilsken. Det är faktiskt inte riktigt rättvist att på detta sätt sparka ut det gamla året redan på slaget tolv. Att medan det fortfarande ligger alldeles synligt och sprattlar kalla det gammalt och istället hylla det nya.

Det är väl bara naturligt, tänker jag, att sörja det som varit och aldrig kommer igen. Att på riktigt få säga hej då och gråta en skvätt för att vi aldrig aldrig kommer ses igen.

Men tvåtusentio ska bli annorlunda. Det här året ska jag göra som media.

Under december fullkomligen vältrar sig tidningar, radio och teve i minnen från året som gått. Listor över årets bästa filmer, böcker, skandaler, idrottare. De viktigaste händelserna, de mäktigaste människorna.

Men nu är varken socialdemokraternas valfiasko, skidherrarnas stafettmedalj eller Paris Hiltons fängelsevistelse något som jag skulle välja ut till best of-skivan från 2011.

Nej, för att inte spendera ännu ett tolvslag med klump i halsen så har jag detta år beslutat mig för att göra mina egna listor och sammanfattningar.

Noggrant har jag därför tänkt igenom året som gått, lett åt de goda minnena och suckat åt de dåliga. Värderat, jämfört och slutligen samlat minnena i burkar – både bildligt och bokstavligt talat.

När klockan slår tolv i år hoppas jag kunna skåla in det nya året med ett leende på läpparna, och veta att det gamla året för alltid kommer finnas kvar. Ingenting försvinner, brukar det heta, det bara ändrar form. Från nutid till dåtid, från ögonblick till minnen.

Gott nytt år tvåtusenelva! Hej då, tvåtusentio – vi ses snart igen!

Vi rullar inte längre våra egna köttbullar eller panerar vår egen fisk. Istället köper vi hel- eller halvfabrikat som går snabbt att bara värma på. Det finns maskiner som tvättar åt oss, diskar, bakar. Bara trycka på en knapp. Vi behöver inte ens bre våra egna knäckebröd längre, inte blanda vår egen oboy.

Vi borde ha mer tid än någonsin. Och ändå är det precis tvärtom. Vi hinner inte med någonting.

Ständigt får vi i tidningar och teve råd om hur vi ska spara tid: träna på en kvart, tio maträtter under tjugo minuter; till och med sömnen försöker man effektivisera med korta power naps.

Inget ont i detta. Jag skulle inte vilja gå tillbaka till att skrubba mina kläder i iskallt sjövatten vid bryggan, och visst kan de färdiga såserna i påse vara praktiska.

Jag bara undrar vart all tid vi sparar egentligen tar vägen, och framförallt om vi lägger den på rätt saker?

För jag tror nämligen att vi har missförstått alltihop, ja själva meningen med livet. Jag misstänker att vi inte lever till fullo, att vi spenderar vår tid fel och prioriterar helt andra saker än de som verkligen betyder något.

Ibland vaknar jag alldeles före väckarklockan ska ringa och tittar ut över den vita snön, adventsljusstakarna som glimmar. Det är så vackert. Jag skulle vilja ta en lugn promenad genom det där vinterlandskapet för att sedan komma in och dricka en kopp te eller två, bläddra i tidningen.

Men nej. Väckarklockan ringer strax och påminner mig om att arbetet kallar.

I trapphuset hör jag barn skrika och föräldrar som desperat skyndar på.

Jag möter en vän som jag inte träffat på evigheter. Hon har bråttom till tåget, så vi hinner bara säga hej.

Det blir en vacker dag. För första gången på veckor är himlen klar och vid fikat hör jag att det redan finns fina skidspår i skogen. Men det hinns förstås inte med. Möjligen i helgen, om det nu inte snöar eller blir töväder. Jobbet kommer först.

Det är inte så att jag inte vill jobba – det är bara det att jag inte tycker att det är viktigast i livet.

För medan de flesta klagar på att de inte hinner träna, hälsa på fastern eller läsa den där kvällskursen i målning, så tänker jag att det jag inte hinner, det är att jobba heltid.

Det slår mig då och då, hur alldeles underbart livet är! Promenader i soluppgången, långa skridskoturer, storbak, badkarsbad, vinterbad, sommarbad, cykelturer, böcker att läsa, musik att lyssna på, platser att se, vänner och familj att umgås med och skratta med.

Och så kommer den där stressen över mig; stressen över att jag inte kommer hinna göra allt jag vill göra, att de där fyrtio timmarna i veckan på jobbet tar alldeles för mycket tid.

Tid är pengar brukar det heta, och tiden på jobbet ger onekligen en lön på kontot i slutet av varje månad.

Men är inte vissa timmar alldeles, alldeles för underbara för att värderas i pengar? Är inte livet som går värt mycket mer än den tunnaste teven, de hetaste märkeskläderna och det största huset, värt tusen gånger mer än ett par stövlar eller en ny bil?

Är inte tiden så mycket mer än pengar? Ja, är den rentutav inte själva livet som går?

I väntan på att jag ska få någon slags energi över så får ni det här:

Min gamla novell Brev till sommaren.

Svaret på mitt inskickade manus blev precis som jag trodde ett positivt negativt besked.

Peace out!