mittskrivandeliv

Jag bor numera i Eskilstuna. Börjar så smått få ordning på min lilla etta med kokvrå. Idag köpte jag till exempel ett diskställ - ett grönt ett med blommor på! Jag gillar färg!

Eftersom tapeterna är alldeles flammiga har jag också fått förmånen att välja nya tapeter. På cirka en halvtimma. Ja, jag gillade skarpt de jag valde till själva rummet. Halltapeterna däremot - ja, det var svårt helt enkelt.

Plötsligt finns det hur mycket som helst att göra. Ordna i lägenheter, söka jobb lokalt här i Eskilstuna, laga mat, diska, städa, umgås med vänner, gå på Friskis. Så härligt!

Och så skriver jag såklart. Vill inte ens börja tänka på om det kan bli något bra utav det hela. Snart 40 sidor hur som helst, och det är alltid bra att skriva.

I fredags var jag ju i Trollhättan på litterär lunch. Denise Rudberg hade blivit sjuk, så det var jag och Unni Drougge istället. Inte kände jag mig mindre underlägsen där direkt, men Unni var både intressant och trevlig.

En litterär lunch går til ungefär såhär: Man kommer vid halv tolv, äter (soppa), lyssnar till två stycken författare när de berättar om vad de nu vill berätta om och/eller läser ur sin bok.

Elisabet som var min kontaktperson i Trollhättan var väldigt positiv, både till uppläsningen och till Bortom världen utanför. Så kul att höra fina ord om sin bok - särskilt live!

Igår gick jag på en kvällspromenad i snön. Ett par decimeter vit, fjäderlätt nysnö runt fötterna. Helt underbart!

Bäst jag gick och njöt började jag fundera på varför jag tycker om snö så himla mycket.

Svaret?
Den är onödig! Den enda meningen med snö, som jag vet om alltså, är att ha roligt med och i den: göra snögubbar och snöänglar, åka pulka och skidor. Som ett enda stort nöjesfält, skänkt från ovan. 
Dessutom är den vacker. Trädgrenar går från kala och nakna träd till glittrande och gnistrande. Trädmattan förvandlas från en brungrön röra till ren och skummande grädde. 
Snacka om extreme make over.


Tillbaka till återblicken:
Eller förresten, först tillbaka till gymnasiet och andra ring.
Där vann jag nämligen min första skrivartävling med novellen Hallonkyssar.
Jag skulle gärna lagt ut den här så att ni alla fick se hur det började, så att säga (jo, faktiskt). Men den har kommit bort, någonstans mellan alla datorer.

Någonstans här skickade jag också in en novell till P3. Den novellen hette Regnvåta nätter. De läste upp den, dramatiserad och allt.

Så vi går raskt tillbaka till 2003, vita mössor och sur champagne.
I augusti åkte jag tillsammans med Annavännen till Norge, Gol och Storefjell Högfjällshotell för att arbeta som servitris. Efter en kul tid med massa tokiga fester, otaliga vikta servetter och ett antal missöden med vin och öl alltför nära gästernas finkläder hade jag fått nog. Vid jul åkte jag hem till Töreboda.

I januari började jag och samma Anna en kurs i Kreativt skrivande i Skövde. Så mycket skola var det väl inte, men desto mer studentliv. Det var kul att komma igång och skriva igen också. Slutuppgiften i kursen var en lite längre novell. Min hette Komma närmre. Den skickade jag in till Lilla Augustpriset och blev nominerad till priset. Vann gjorde jag inte, för det gjorde med Ester Roxberg med den här helt underbara dikten.

I januari 2005 åkte jag till Frankrike och den pyttelilla kommunen (500 invånare!) Montchaboud nära Vizille med sitt underbara chateau. Där var jag au pair till fem barn (jodå, det gick bra - oftast).

När jag kom hem började jag plugga Literature, culture and digital media i Karlskrona.

Efter drygt ett år insåg jag att det inte var rätt utbildning för mig. Istället började jag jobba som projektkoordinator på Ung Media. Kontoret var i Göteborg så en gång i veckan satte jag mig på tåget vid halv fem på morgonen och kom hem tillbaka vid tio på kvällen.

2007 blev jag utsedd till Lunar Talent, fick Marie Hermanson som mentor (läs Musselstranden och Värddjuret först om ni inte gjort det) och åkte på skrivarläger till Biskops Arnö.

Ja, sedan flyttade jag till Eskilstuna på hösten. Skrev och skrev och skrev och pluggade Textdesign. Det var grejer det! Tog examen i både Textdesign och Engelska 2009.

Flyttade hem till föräldrarna (som nu bor i Mariestad), sökte jobb. Ni som följt bloggen vet att jag också bodde två månader i Skåne (här).

Och nu flyttar jag om cirka en vecka till Eskilstuna igen för att få vara för mig själv igen. Förhoppningsvis hittar jag snart ett jobb, annars har jag en hel del annat småplock på gång.



Nu blir det snart Halv åtta hos mig. Det enda jag tittar på just nu. Sen ska jag ut i snön igen.

Insåg härom dagen att jag inte alls vet vilka som tittar in här. Antagligen inte så många. Men ändå. Även om jag från början bestämde att bloggen skulle handla om mitt skrivande och inte om mig, så tänkte jag de kommande inläggen berätta lite om mig, lite tillbakablickar helt enkelt.

Och vi börjar väl från början:

Jag födden den 9 november 1984 i den lilla västgötska orten Töreboda. Där är vi stolta över att ha världens minsta Lina som tar passagerare över Göta Kanal; om somrarna kunde jag titta ut genom köksfönstret och se båtarna gå förbi.

Som liten var jag en blyg liten pryl. Lika blond som nu (fast då utan kemisk hjälp) och lockig. På lördagmorgnarna åkte jag konståkning. Annars lekte jag mest med bästisen på andra sidan gatan och mina andra kompisar på dagis.

Jag började ettan på Kilenskolan och skrev om tomtar och konstiga världar så fort jag fick chansen. Vår klass var med i Vi i femman, och ungefär samtidigt fick jag veta att jag hade skolios som skulle botas med korsett. DET var inte roligt!

I högstadiet spelade vi kortspel hela rasterna. Jag hade lätt för mig i skolan och var dessutom ambitiös - vilket betydde långt över VG i snitt när jag med en tur runt city i en björklädd traktor firade att jag slutat nian.

Den sommaren var det Festival i Töreboda. Jag hade ju inte levt så länge, så det var de tre bästa dagarna i mitt liv - inte minst för att jag fick (eller snarare tog) min allra första kyss.

Efter sommaren började jag media på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde och påmindes om att skolan faktiskt kunde vara rolig! Vi fick göra filmer, affischer, skriva, fota!

I tvåan blev jag äntligen av med den där förbaskade korsetten. Frihet!

Och i trean åkte vi till Prag på skolresa och jag praktiserade på Mariestadstidningen - där jag sedan blivit kvar som någon slags ständig inhoppare.

... som Håkan Hellström sjunger.

Anledningen i mitt fall är ganska enkel. Har helt enkelt varit sjuk, i snart två veckor nu.

Skrivandet kräver ju inte så mycket aktivitet, så det har jag fortsatt med. Dock vet jag inte om hjärnan riktigt hängt med. Det känns som om historien bara blir större och större, sagan-om-ringen-stor, och det var väl inte riktigt vad jag ville.

Skala av.

Börja om.

Eller inte börja om, utan det som jag skrivit blir en del av bakgrunden, tillbakablickarna.



Även om ingenting händer just nu så kan jag berätta att saker SKA hända:

Den 5 februari ska jag till Folkets hus i Trollhättan och läsa ur min bok, tillsammans med Denise Rudberg. Hon hade sålt massa, massa 100 000 böcker läste jag. Hon var också en av jurymedlemmarna när jag vann P3 Stars novelltävling.

Hm. 

Jag får någon slags bild i huvudet där jag tittar upp på henne och hon är ungefär 31 meter längre än mig.

Den 11 mars ska jag till Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm på deras Debutantdag för att presentera mig själv och min bok.
Som en av enbart tolv utvalda debutanter från förra året känner jag mig MYCKET stolt.

Over and out.

En.
Igår morse, när jag som vanligt satt och läste DN vid frukostbordet, så fanns plötsligt en recension där av min bok! En ovanligt trevlig morgon blev det minsann, med Pia Huss fina ord. Framförallt tyckte jag om det här stycket:

"Protesten lyser upp skildringen som en fyr i dimma. Någonstans där borta i ljuset finns en möjlighet. Med boken i handen minns jag vad författaren Pär Rådström en gång myntade: ”Vi ska inte ge barn någonting att tro på utan en solid grund till tvivel.”

För mig är det viktigt att en berättelse säger något. Vad den säger är ju alltid upp till läsaren och hur mycket hon eller han vill lägga mellan raderna, men jag blir alltid så glad när det känns som om någon förstått. Som Pia, för jag tycker att det där med att tvivla och ifrågasätta är livsviktigt.


Och tusen.
Knappt hade jag hunnit äta klart innan nästa goda nyhet kom, via ett sms från min förläggare Eva. Förlaget har bestämt sig för att trycka tusen böcker till! Underbart!



I övrigt fortsätter jag skriva på min nya saga, men just nu är skallen trött och överhettad av feber, huvudvärk och halsont - samtidigt som kroppen längtar efter träningskickar. Så fort jag kommer till Eskilstuna blir det Friskiskort! Längtar.

Har just tittat på bilder från det gamla och inser - som vanligt - att det innehållit så mycket kul grejer.
Det här året var det så klart ovanligt mycket kul med bokrelease, bokmässa och grejer. Ångrar bara att jag inte tog er med från början av resan och berättade om både titelspån och förlagsbesök.

Himla kul fester, nya människor och nya platser var en annan stor del av 2009.
Fina hälsningar från både gamla och nya vänner ytterligare en.


Men nu är det ju 2010. Dags för en fräsch start. Blanka sidor.

DET ÄR SÅ SKÖNT ATT SKRIVA IGEN.

De andra berättelserna jag har liggande?
Ja, min humla vägrar jag att släppa helt, men jag kanske måste inse att jag inte är riktigt mogen att berätta den just nu. Kan vänta ett år, för jag är säker på att den finns kvar som något jag vill berätta.
Sedan är det Maj, hon är jag inte alls lika säker på finns kvar. Jag börjar redan släppa mig och kanske är det ett tecken på att historien inte är så mycket att ha?

Just nu kör jag på, hänger mig åt lusten och försöker förstränga det där andra:
flytt, skola, jobb - men också förlag, läsare och krav.

Läser gör jag också gärna just nu i vinterkylan, om Mare Kandres Aliide. Gillar redan.

Ute är det över tio minus och himlen är alldeles ljusblå. Det är riktigt vackert.

Klockan är bara halv tolv och här på Tjädervägen har vi redan bakat vackert bröd (med mörkt öl, lingonsylt, messmör och julkryddor), gjort Jansson, kokat kola och knäck och lingonsylt, städat frysen, ätit frukost och tittat på julkalendern.



Efter mitt förra inlägg har jag funderat en del. På varför det känns som om jag, när de inte ville göra bok av mitt senaste manus, hade misslyckats. Som att köra på tentan. 
Det är det där med tankarna som spinner igen. En bok 2009, en 2010, en 2011... En när jag var 23, en när jag var 24, en när jag var 25... Nu blev det ingen bok skriven när jag var 24. Planen förstörd.
En annan orsak tror jag är de fina recensionerna som pratar om en lovande debut. Det betyder att de tror att det kommer flera, bättre, mer lysande. Tänk om jag inte klarar det.


Med de här tankarna i huvudet hämtade jag posten igår. Där låg ett brev till mig från min gamla dagisfröken. Redan rörd över julhälsningen öppnade jag även brevet. Det var fullt med fina och kloka ord. Jag skriver dem inte här, istället tar jag in dem, tar till mig dem, finner tröst i dem när jag tvivlar på mig själv.

Du sa att du läste min blogg, så jag tackar dig här:

Ett stort TACK till min (och många andras) favoritfröken på Killingen!
Du var trygghet, värme, bus och glädje för oss alla.

PS. Om du vill ha fler böcker, (du har ju faktiskt "köpt" fyra nu) säg bara till så fixar jag det.

Så. Camilla på WW tackade nej till manuset.

Det känns.

Ganska mycket.

Ganska hopplöst.

Ganska tråkigt.

Jag gillade ju det: historien, stämningen. På ett sätt känns det som om jag skulle behöva 100 sidor till för att förklara, teckna karaktärerna tydligare. Kanske om ett år. Kanske.



Jag vill bara så himla gärna tillbaka till det där flytet jag kände när jag skrev Bortom världen utanför, till den där känslan av att det bara är kul att skriva, att jag gör det för min skull.

Var på julmiddag i helgen i Stockholm och lärde känna nya kollegor. Känner mig inte alls som dem. De har skrivit inte bara en, inte bara två, utan många böcker. Tänk om jag inte kan. Tänk om det tar slut här, om jag aldrig lyckas hitta tillbaka till glädjen.

Nu bara jag njuter av fina ord om Bortom världen utanför (igen). I SVD och från Pija Lindenbaum. Jag frossar i dem. Men jag börjar undra om det är nyttigt att googla sig själv varje dag.
I alla fall: Lyd deras råd. Köp min bok!

Så. Camilla på WW tackade nej till manuset.

Det känns.

Ganska mycket.

Ganska hopplöst.

Ganska tråkigt.

Jag gillade ju det: historien, stämningen. På ett sätt känns det som om jag skulle behöva 100 sidor till för att förklara, teckna karaktärerna tydligare. Kanske om ett år. Kanske.



Jag vill bara så himla gärna tillbaka till det där flytet jag kände när jag skrev Bortom världen utanför, till den där känslan av att det bara är kul att skriva, att jag gör det för min skull.

Var på julmiddag i helgen i Stockholm och lärde känna nya kollegor. Känner mig inte alls som dem. De har skrivit inte bara en, inte bara två, utan många böcker. Tänk om jag inte kan. Tänk om det tar slut här, om jag aldrig lyckas hitta tillbaka till glädjen.

Nu bara jag njuter av fina ord om Bortom världen utanför (igen). I SVD och från Pija Lindenbaum. Jag frossar i dem. Men jag börjar undra om det är nyttigt att googla sig själv varje dag.
I alla fall: Lyd deras råd. Köp min bok!

Skulle man faktiskt kunna fråga sig just nu.
Jag har svårt att koncentrera mig.

Skriver lite på en ny novell,
ändrar om på en gammal,
tar tag i en ännu äldre novell som aldrig blev klar,
undrar om en annan idé kanske är värd mer än några sidor,
och spånar på det som jag ju ändå tror kommer bli mitt nästa projekt
samtidigt som Maj ligger och ruttnar och börjar bli lite ledsen över att inte bli läst.


En sak i taget, brukar vara en bra grej. Ska bara komma fram till i vilken ände jag ska börja.
  

Nu är årets pristagare utsedda och Lilla Augustpriset gick till Skövde och Isabella. Grattis!
Annars får jag erkänna att jag inte läst en endaste en av de nominerade titlarna i år. Jag är lite sen när det gäller nya böcker, så det kommer nog.



I mitt eget skrivande känner jag att jag inte får någon ro alls. I väntan på svar från Camilla tar jag tag i några novellidéer istället. Jag gillar noveller, och jag har faktiskt tänkt skriva en novellsamling sedan jag var tjugo ungefär, så vem vet. Det kanske kommer nu, något föresenat.



I fredags var jag på Västerhöjd. Väldigt udda känsla att gå upp för den där trappan som jag gått upp för så många gånger, och den här gången inte höra dit. I alla fall inte som elev. Istället var jag ju där som föreläsare. Jo, jag tyckte att det gick rätt bra. Workshopen som jag också höll har jag en del som jag vill ändra på. Kul var det, och framförallt var jag inte alls sådär skakande, svettigt nervös som jag trodde att jag skulle vara. Jag trivs nog bättre i blickfånget än vad jag vill erkänna helt enkelt...



För övrigt är jag hemma i Mariestad. I helgen firade jag min 25-årsdag lite i efterskott. Men igår kom vardagen i kapp. Lite träligt känns det. Men idag har jag så smått kommit igång med skrivandet, och då känns allt genast bättre. Dessutom ska jag och mamma baka PEPPRISAR ikväll!

Sista kvällen i huset.

I mörkret utanför piskar regnet och viner vinden. Då och då dunsar avblåsta kvistar mot rutorna. Lamporna blinkar, som ett ständigt hot om strömavbrott.


Mest känns det bra att åka härifrån. Pausen är slut nu.

Men visst känns det också lite vemodigt. Jag har trivts här, i lugn och ro och med så många konstnärsandar alldeles nära. Men det har också varit otroligt ensamt.


Det viktigaste är att jag har fått gjort det jag kom hit för, och det har jag. Till och med mer.

Det är bara just nu som jag inte gör mycket mer än håller tummarna. Det är inte ofta som jag tillåter mig att ta en paus från skrivandet, men senaste veckan har det bara inte gått. Inte ens att läsa gammalt har funkat. Humlan ligger och väntar på besked från Wahlström & Widstrand. Har blivit varnad att det kan ta ett tag.




Hej då: Det vackra huset, Alla promenadslingor, Hästarna som ville hälsa, De fina kossorna, Hönsen i Ådala, Kissen som hälsade på ibland, Berit och Åke, Vildrosor & Höns, De vackra tavlorna här, De dignande bokhyllorna, Ensamheten, Lugnet, Mörkret. 

Känner mig som Alfons Åberg.

Men jag var bara tvungen. Att inte riktigt släppa Bäst leka lika barn (allltså, humlan).
Den kom tillbaka under promenader och pockade på uppmärksamhet, ville inte riktigt sluta som den gjorde.
Så nu satte jag mig och ändrade på det där jag funderat på. 

Puh! Känns mycket bättre.

Nu hoppas jag kunna släppa den helt och gå vidare till nästa historia. Känner mig otroligt osäker på om Maj är något att överhuvudtaget arbeta vidare med, men jag måste ju faktiskt ge det ett försök, även om en ny liten tanke spirar som jag tycker verkar så spännande!

En i taget, eller högst två tror jag är en bra idé...



Nu är det mindre än en vecka kvar här i Skåne.
Det finns saker som är helt underbart här. Idag såg jag till exempel på när två ekorrar busade utanför fönstret.
Men visst känns det ganska skönt att snart ha lite människor omkring sig, att kunna gå och handla utan att behöva cykla drygt en halvtimma och frysa sönder händerna. Men det skulle kännas skönare om jag visste vart jag skulle ta vägen sedan. Så klart får jag bo hos mamma och pappa, och det blir nog ganska bra, nu när det är jul och allt.
Men visst hade det inte varit helt fel med en egen lägenhet.

Usch.


Med en otäck känsla av slutgiltighet tryckte jag just på knappen för att skicka iväg en ny version av min Humla (som sådär lite hastigt och lustigt fick namnet Bäst leka lika barn).


Ivägskickad.

Skickad iväg.




Nu försöker jag bara övertyga mig själv om att det inte spelar någon roll om jag får ett nej tillbaka. Jag har ju redan en ny historia på gång att arbeta med istället. Det skulle inte betyda slutet på mitt skrivande, inte slutet på livet. Jag kommer bara rycka på axlarna, säga "nä nä" och gå vidare.
Så klart.

Jag har varit riktigt oduktig med skrivandet nu ett tag. Dels har det varit så mycket annat: julmarknad (köpte tomte och andra paket och drack glögg!), intervju för Norra Skånes Tidning och massa skola (som jag är långt ifrån färdig med, tyvärr). Dels har jag bara varit seg och lat.


I alla fall. Idag tog jag tag i de sista sidorna i min Humla och skrev klart. Nu tänkte jag bara läsa igenom de sista, säg, femtio sidorna och kolla så att allt funkar.

Sedan. Ja, då gäller det!



Resten av tiden här nere hade jag tänkt att använda till att redigera Maj. Det lär vara en hel del att göra eftersom det är redigering nummer ett (av många, antagligen) det handlar om. Kanske är lika bra om Camilla dröjer med svar tills jag kommer härifrån och har något annat än skrivandet att liksom falla tillbaka på. Då är det ju snart jul, och förhoppningsvis en lägenhet som ska inredas.