mittskrivandeliv

Morgonmänniska? Kanske.

Om jag måste välja på katt och hund är jag säker på mitt val. Likaså mellan kaffe och te.
Men om jag måste välja mellan kvällsmänniska och morgonmänniska så vete sjutton.

De flesta brukar ha en tid på dagen då de är som mest produktiva. En särskild plats, en särskild känsla.

Eftersom jag bestämt mig för att skriva varje dag, i alla fall två sidor, så försöker jag ignorera sådana saker. Jag vill kunna skriva jämt, även om någon ropar på mig, även om musiken är på i rummet intill, även om mejlen pockar på uppmärksamhet. Jag vill kunna skriva även när jag är trött och stressad, för efteråt känns det alltid så jäkla bra. 

Det är en konstigt blandad upplevelse, det där med att skriva. Även om det är totalt självvalt så kommer jag ändå på mig själv med att hitta på undanflykter, dra mig för tiden framför datorn in i det sista. Jag har blivit duktigare på det där; framförallt har jag lärt mig att inte vara så hård mot mig själv och direkt ta fram motorsågen, för då blir det inte mycket kvar... Däremot borde jag nog jobba lite mer på kraven jag ställer på mig själv: en ny bok angiven, helst innan den första kommer ut.

Idag vaknade jag redan klockan sex och kände mig utvilad. Alltså satte jag mig upp i sängen, satte igång datorn och lade den i knät. Nu är klockan åtta och jag ska gå ner för att äta en välförtjänt frukost; dagens två sidor är redan klara! Och det känns som om det kommer bli fler.