mittskrivandeliv

Skulle man faktiskt kunna fråga sig just nu.
Jag har svårt att koncentrera mig.

Skriver lite på en ny novell,
ändrar om på en gammal,
tar tag i en ännu äldre novell som aldrig blev klar,
undrar om en annan idé kanske är värd mer än några sidor,
och spånar på det som jag ju ändå tror kommer bli mitt nästa projekt
samtidigt som Maj ligger och ruttnar och börjar bli lite ledsen över att inte bli läst.


En sak i taget, brukar vara en bra grej. Ska bara komma fram till i vilken ände jag ska börja.
  

Nu är årets pristagare utsedda och Lilla Augustpriset gick till Skövde och Isabella. Grattis!
Annars får jag erkänna att jag inte läst en endaste en av de nominerade titlarna i år. Jag är lite sen när det gäller nya böcker, så det kommer nog.



I mitt eget skrivande känner jag att jag inte får någon ro alls. I väntan på svar från Camilla tar jag tag i några novellidéer istället. Jag gillar noveller, och jag har faktiskt tänkt skriva en novellsamling sedan jag var tjugo ungefär, så vem vet. Det kanske kommer nu, något föresenat.



I fredags var jag på Västerhöjd. Väldigt udda känsla att gå upp för den där trappan som jag gått upp för så många gånger, och den här gången inte höra dit. I alla fall inte som elev. Istället var jag ju där som föreläsare. Jo, jag tyckte att det gick rätt bra. Workshopen som jag också höll har jag en del som jag vill ändra på. Kul var det, och framförallt var jag inte alls sådär skakande, svettigt nervös som jag trodde att jag skulle vara. Jag trivs nog bättre i blickfånget än vad jag vill erkänna helt enkelt...



För övrigt är jag hemma i Mariestad. I helgen firade jag min 25-årsdag lite i efterskott. Men igår kom vardagen i kapp. Lite träligt känns det. Men idag har jag så smått kommit igång med skrivandet, och då känns allt genast bättre. Dessutom ska jag och mamma baka PEPPRISAR ikväll!

Sista kvällen i huset.

I mörkret utanför piskar regnet och viner vinden. Då och då dunsar avblåsta kvistar mot rutorna. Lamporna blinkar, som ett ständigt hot om strömavbrott.


Mest känns det bra att åka härifrån. Pausen är slut nu.

Men visst känns det också lite vemodigt. Jag har trivts här, i lugn och ro och med så många konstnärsandar alldeles nära. Men det har också varit otroligt ensamt.


Det viktigaste är att jag har fått gjort det jag kom hit för, och det har jag. Till och med mer.

Det är bara just nu som jag inte gör mycket mer än håller tummarna. Det är inte ofta som jag tillåter mig att ta en paus från skrivandet, men senaste veckan har det bara inte gått. Inte ens att läsa gammalt har funkat. Humlan ligger och väntar på besked från Wahlström & Widstrand. Har blivit varnad att det kan ta ett tag.




Hej då: Det vackra huset, Alla promenadslingor, Hästarna som ville hälsa, De fina kossorna, Hönsen i Ådala, Kissen som hälsade på ibland, Berit och Åke, Vildrosor & Höns, De vackra tavlorna här, De dignande bokhyllorna, Ensamheten, Lugnet, Mörkret. 

Känner mig som Alfons Åberg.

Men jag var bara tvungen. Att inte riktigt släppa Bäst leka lika barn (allltså, humlan).
Den kom tillbaka under promenader och pockade på uppmärksamhet, ville inte riktigt sluta som den gjorde.
Så nu satte jag mig och ändrade på det där jag funderat på. 

Puh! Känns mycket bättre.

Nu hoppas jag kunna släppa den helt och gå vidare till nästa historia. Känner mig otroligt osäker på om Maj är något att överhuvudtaget arbeta vidare med, men jag måste ju faktiskt ge det ett försök, även om en ny liten tanke spirar som jag tycker verkar så spännande!

En i taget, eller högst två tror jag är en bra idé...



Nu är det mindre än en vecka kvar här i Skåne.
Det finns saker som är helt underbart här. Idag såg jag till exempel på när två ekorrar busade utanför fönstret.
Men visst känns det ganska skönt att snart ha lite människor omkring sig, att kunna gå och handla utan att behöva cykla drygt en halvtimma och frysa sönder händerna. Men det skulle kännas skönare om jag visste vart jag skulle ta vägen sedan. Så klart får jag bo hos mamma och pappa, och det blir nog ganska bra, nu när det är jul och allt.
Men visst hade det inte varit helt fel med en egen lägenhet.

Usch.


Med en otäck känsla av slutgiltighet tryckte jag just på knappen för att skicka iväg en ny version av min Humla (som sådär lite hastigt och lustigt fick namnet Bäst leka lika barn).


Ivägskickad.

Skickad iväg.




Nu försöker jag bara övertyga mig själv om att det inte spelar någon roll om jag får ett nej tillbaka. Jag har ju redan en ny historia på gång att arbeta med istället. Det skulle inte betyda slutet på mitt skrivande, inte slutet på livet. Jag kommer bara rycka på axlarna, säga "nä nä" och gå vidare.
Så klart.

Jag har varit riktigt oduktig med skrivandet nu ett tag. Dels har det varit så mycket annat: julmarknad (köpte tomte och andra paket och drack glögg!), intervju för Norra Skånes Tidning och massa skola (som jag är långt ifrån färdig med, tyvärr). Dels har jag bara varit seg och lat.


I alla fall. Idag tog jag tag i de sista sidorna i min Humla och skrev klart. Nu tänkte jag bara läsa igenom de sista, säg, femtio sidorna och kolla så att allt funkar.

Sedan. Ja, då gäller det!



Resten av tiden här nere hade jag tänkt att använda till att redigera Maj. Det lär vara en hel del att göra eftersom det är redigering nummer ett (av många, antagligen) det handlar om. Kanske är lika bra om Camilla dröjer med svar tills jag kommer härifrån och har något annat än skrivandet att liksom falla tillbaka på. Då är det ju snart jul, och förhoppningsvis en lägenhet som ska inredas.