mittskrivandeliv

Jag är kär. Upp över öronen förälskad. Som genom guldfärgade glasögon ser jag världen: förgylld. Klockan som i slutet av arbetsdagen som verkar tveka för varje sekund stör mig inte längre. Jag ler åt tanten i kassakön som rotar i plånboken efter den där sista enkronan. Leende säger jag god morgon klockan halv åtta och älskar hur kinderna biter efter cykelturen i minusgrader och blåst.

Jag vet att det är tidigt än. Vi är mitt i den trevande inledningen, när det är svårt att låta bli och inte gå för fort framåt. Men samtidigt älskar jag den här tiden: hur förälskelsen ibland känns mer som dröm än verklighet. Hur jag glömmer bort alltihop ibland, bara för att le brett och fånigt när jag minns igen.

Jag kommer på mig själv med att titta ut genom fönstret, se stjärnorna gnistra och plötsligt känna hur det ilar till i magen. Så många minnen, ögonblicksbilder och känslor, så många förväntningar: om jag blundar kan jag känna doften: salt, sött och kryddigt. 

Men allt det där måste vänta. Det gäller ju att inte hinna tröttna, att istället bygga upp till ett crescendo - innan allt tar slut.

Underbart är kort heter det. Och kanske är tidsbegränsningen till och med en sorts förutsättning för att förälskelsen alls ska äga rum. För givetvis skulle allt det där magiska försvinna om det blev till vardag.

Så det gäller att passa på. Jag andas in den kalla luften, tänder ljus i alla rum och tittar längtansfullt på pyntet i skyltfönstren.

Allt har sin tid. Fredagen före första advent åker stakarna och stjärnorna upp. Kanske någon krans på dörren. Samma helg bakas pepparkakor och på söndagen dricks den första koppen glögg.

Jag har så länge jag kan minnas varit hopplöst kär i jul. Jag faller pladask varje november. Det är allt jag kan tänka på, det upptar hela min fritid.

Länge trodde jag att alla kände likadant. Men ju äldre jag blivit, desto högre skrattar människor bakom min rygg. De tycker att jag är uppsnärjd i det blå, att jag är barnslig som låter mig ryckas med så. Julen är till för de små, säger de, men jag har aldrig förstått pratet om barndomens jul – jag upplever den ju varje år!

Mycket lite har förändrats, och om något så har jag lärt mig att tänja ut på förälskelsen; att njuta av varje doft, varje tradition och varje stämning, istället för att bara längta till julaftons kväll. Jag njuter av tomteparaden i Töreboda på första advent, julgranen på torget, baket och sillinläggningarna och letandet efter julklappar. Jag njuter av stakarna som lyser från varje fönster, av adventskalendern i tevesoffan. Jag skannar tidningen i jakt på julmarknader och luciakonserter. Jag njuter till och med av städningen, när varje vrå ska lukta av såpa.

Jag tycker synd om människorna som påstår att de inte gillar jul. Jag ömkar dem för att de aldrig upplevt en kärlek som min.

Men min kärlek räcker till alla! Så under hela december bakar jag saffranskakor och lussebullar och bjuder in vännerna på adventsfika. Kanske bara råkar det vara dags för adventskalendern på teven samtidigt. Och kanske tänder jag ovanligt många ljus och har glömt att stänga av datorn som spelar julsånger på högsta volym.

Det är bara att släppa taget och kasta sig ut, vill jag säga åt dem. Bara låta känslan ta över. Höra hur det säger klick, högt och tydligt, och sedan tända ett extra ljus, sjunga en sång om tomtar och känna hur magen börjar pirra.