NTS: sluta aldrig skriva
Hjärtat dunkar. Jag blinkar mot skärmen där jag just skrivit några nya rader i ArbetsnamnHumlan och påmints om varför jag sätter mig framför datorn med händerna över tangenterna och känner mig värdelös.
För att sedan, när man minst anar det, som det brukar heta, så känns det så här. Som det gör nu. Som om man kommit på något. Uppfunnit något alldeles nytt. Som om det är spännande. Som om man inte kan vänta på att få veta hur det går. Som om man fått nya vänner. Som om man för ett ögonblick är ett geni. Allra bäst.
Sluta för helvete aldrig skriva, Hedvig. Lova dig själv det.
