mittskrivandeliv

Ute är det över tio minus och himlen är alldeles ljusblå. Det är riktigt vackert.

Klockan är bara halv tolv och här på Tjädervägen har vi redan bakat vackert bröd (med mörkt öl, lingonsylt, messmör och julkryddor), gjort Jansson, kokat kola och knäck och lingonsylt, städat frysen, ätit frukost och tittat på julkalendern.



Efter mitt förra inlägg har jag funderat en del. På varför det känns som om jag, när de inte ville göra bok av mitt senaste manus, hade misslyckats. Som att köra på tentan. 
Det är det där med tankarna som spinner igen. En bok 2009, en 2010, en 2011... En när jag var 23, en när jag var 24, en när jag var 25... Nu blev det ingen bok skriven när jag var 24. Planen förstörd.
En annan orsak tror jag är de fina recensionerna som pratar om en lovande debut. Det betyder att de tror att det kommer flera, bättre, mer lysande. Tänk om jag inte klarar det.


Med de här tankarna i huvudet hämtade jag posten igår. Där låg ett brev till mig från min gamla dagisfröken. Redan rörd över julhälsningen öppnade jag även brevet. Det var fullt med fina och kloka ord. Jag skriver dem inte här, istället tar jag in dem, tar till mig dem, finner tröst i dem när jag tvivlar på mig själv.

Du sa att du läste min blogg, så jag tackar dig här:

Ett stort TACK till min (och många andras) favoritfröken på Killingen!
Du var trygghet, värme, bus och glädje för oss alla.

PS. Om du vill ha fler böcker, (du har ju faktiskt "köpt" fyra nu) säg bara till så fixar jag det.

Så. Camilla på WW tackade nej till manuset.

Det känns.

Ganska mycket.

Ganska hopplöst.

Ganska tråkigt.

Jag gillade ju det: historien, stämningen. På ett sätt känns det som om jag skulle behöva 100 sidor till för att förklara, teckna karaktärerna tydligare. Kanske om ett år. Kanske.



Jag vill bara så himla gärna tillbaka till det där flytet jag kände när jag skrev Bortom världen utanför, till den där känslan av att det bara är kul att skriva, att jag gör det för min skull.

Var på julmiddag i helgen i Stockholm och lärde känna nya kollegor. Känner mig inte alls som dem. De har skrivit inte bara en, inte bara två, utan många böcker. Tänk om jag inte kan. Tänk om det tar slut här, om jag aldrig lyckas hitta tillbaka till glädjen.

Nu bara jag njuter av fina ord om Bortom världen utanför (igen). I SVD och från Pija Lindenbaum. Jag frossar i dem. Men jag börjar undra om det är nyttigt att googla sig själv varje dag.
I alla fall: Lyd deras råd. Köp min bok!

Så. Camilla på WW tackade nej till manuset.

Det känns.

Ganska mycket.

Ganska hopplöst.

Ganska tråkigt.

Jag gillade ju det: historien, stämningen. På ett sätt känns det som om jag skulle behöva 100 sidor till för att förklara, teckna karaktärerna tydligare. Kanske om ett år. Kanske.



Jag vill bara så himla gärna tillbaka till det där flytet jag kände när jag skrev Bortom världen utanför, till den där känslan av att det bara är kul att skriva, att jag gör det för min skull.

Var på julmiddag i helgen i Stockholm och lärde känna nya kollegor. Känner mig inte alls som dem. De har skrivit inte bara en, inte bara två, utan många böcker. Tänk om jag inte kan. Tänk om det tar slut här, om jag aldrig lyckas hitta tillbaka till glädjen.

Nu bara jag njuter av fina ord om Bortom världen utanför (igen). I SVD och från Pija Lindenbaum. Jag frossar i dem. Men jag börjar undra om det är nyttigt att googla sig själv varje dag.
I alla fall: Lyd deras råd. Köp min bok!