mittskrivandeliv

Eller... det kanske var att ta i.

Men i alla fall har jag skrivit från sidan 1-112 i min berättelse och Maj och känner att den är slut. Nu återstår så klart minst lika lång tids slipande, om det nu är något värt att slipa på överhuvudtaget.

Först ska den vila; jäsa orörd.



Vidare till Humlan och vad som känns som sista försöket med Max och Klara och Ina. Har saknat dem.




Har också börjat sakna mejlen från förlaget, besöken, bekräftelsen från fina recensioner.
En varning jag aldrig fått: det är beroendeframkallande.

Igår var jag då på biblioteket här i Mariestad. Jag trodde att jag skulle vara mycket nervösare, men med en trevlig och trygg inramning gick det hela fint.

Jag hoppas, och tror faktiskt, att besökarna hade det trevligt de också. Böcker fick jag också sålda, och nu har jag bara ynka fyra stycken kvar. Tänkte köpa mig en ny omgång så att jag har några att visa upp i framtiden också.

Redan nu är det inplanerat ett besök med föreläsning och work shop på Västerhöjdsgymnasiet den 20 november och ett på Vadsbogymnasiet.

Jag hoppas att det blir många fler!

Imorgon åker jag tillbaka till Skåne. Det ska bli himla skönt. Men först ska jag fira min mormors födelsedag. Sådant tycker jag helt enkelt är helmysigt.

Idag tillkännagavs nomineringarna till Augustpriset.



Och det är bara att erkänna. Jag är lite besviken.

Känslan irriterar mig eftersom jag bara för en vecka sedan inte hade en tanke på något Augustpris. Det var ungefär lika overkligt och avlägset som om någon skulle föreslå mig som tränare för fotbollslandslaget.

Men. Så såg jag en bild på Bokfreks sida där min Bortom världen utanför fanns med bland de titlar de trodde på till Augustpriset. Då blev jag bara glad. Men. Sedan började andra sidor, tidningar, också gissa på mig.

Jag ville väldigt gärna säga att man inte kan göra så med mig. Mina tankar börjar nämligen snurra iväg något helt otroligt, spinna hela kollektioner. Jag försökte alltså hålla för öronen och blunda.

Det gick sådär. Så inte är det konstigt att det känns lite tomt.



Just nu. Imorgon, då är jag säker på att jag kan ta de där gissningarna som finfina komplimanger; att de ens tänkte på lilla mig och min lilla bok!

Morgonblogg.


Just nu är min Humla som världens godaste chokladkaka när man inte har ätit socker på en vecka och är sådär obeskrivligt hungrig/sugen.

Jag vill!

Men "just nu" är ändå en dålig tid att ta tag i den. Jag är inne i något slags avgörande skede i Maj och på tisdag åker jag hem till mamma och pappa och dessutom har jag både skola och förberedelse till bibilioteksbesöket att göra.

Jag undrar hur mycket som har med någon slags stress att göra. Jag vill ju ge ut fler böcker! En om året, det känns som en lagom takt - vilket redan är kört. Så fort går det inte.

Om det går alls...


När jag fick veta att Bonnier Carlsen ville ge ut Bortom världen utanför, då var det bara total glädje och förvåning, som att vinna på lotto.

Om jag får ge ut en andra bok kommer glädjekänslan även att blandas med lättnad. Så mycket förväntningar, både från mig själv och andra. För samtidigt som det nu faktiskt känns som att jag KAN så finns också känslan av att jag MÅSTE.



"Jag tycker att du är fantastisk."
"Men du har ju inte ens läst boken!"
"Jag sa att du var fantastisk."

Åh.

Nu har jag kommit till det stadiet i skrivandet av Maj att saker och ting måste börja ordna upp sig...

Jag är nog bättre på att sätta mina karaktärer i skiten än att ta dem därifrån.

Frågorna som jag brukar ställa till mig själv och även skriva ner under skrivandet börjar bli allt mer desperata: "Men vart tog spökena vägen!?" "Vart vill jag komma med detta!?"

Det är lätt att komma in på sidospår och svårt att säga direkt om de leder rätt eller fel. Jag fortsätter, även om det just nu är uppförsbacke så att låren värker.



För övrigt så är det väldigt intressant att titta in i småsamhällen man inte känner til. Kursen jag går har en uppgift som går ut på att gestalta ett samhälle - hur är väldigt fritt. Oderljunga fångade mitt intresse direkt. Mitt ute på landet, bland nedslitna lador, betande får och faluröda stugor, fanns ett antal exklusiva villor, smyckade med lejon bredvid porten och omgärdade av staket...

Gestaltningen?

Jag börjar mer och mer känna mig som Maj här ute.
Överallt tycker jag att jag ser skuggor, kila över golvet. Jag hör hur det knäpper och knastrar och knackar i hela huset.  Till skillnad från Maj är det inte spöken jag är rädd för - utan möss!

En av medlemmarna i stiftelsen jobbar dock på Anticimex och hävdar att han lagt ut råttgift i både hus och ladugård, och faktiskt så är jag ganska säker på att ljudet kommer från fåglar som bråkar i stuprännorna. Det är mycket fåglar här. De kalasar på häcken utanför fönstret och då och då kommer de flygande, duns, rakt mot rutan...

 Ser ni pippin?



Nu är jag på sidan 54 (fast allt som allt är berättelsen nu 78 sidor) och skulle nog kunna skriva en bit till. Men ibland känns det som om det är bättre att spara det till imorgon.
Så jag gör så, helt enkelt.

Egentligen skulle jag vilja fortsätta skriva på min Maj, istället för att skriva här.

Men efter 60 sidor känner jag att mittendelen gick alldeles för fort. Alltså flyttade jag om, lade till och drog ifrån och har nu hoppat tillbaka till sida 40. Åh, så trist att inte få fortsätta klura ut hur Maj ska komma ur det här. Men samtidigt måste hon ju ha något att ta sig ur först...

Ja, jag vill inte berätta för mycket. Och då kan det bli såhär, lite kryptiskt.


För övrigt sitter jag och skriver stödord till mitt biblioteksbesök i Mariestad den 22 oktober. En inspirerande och intressant timme vill jag att det ska bli, och det kräver en hel del finurlande.


Börjar också bli sugen på min Humla...
Bara peta lite?
Nej!



Idag fick jag förresten oväntat besök från två bekanta som var på väg hem från Helsingborg.
"Du har väl inte blivit lappsjuk?"
"Nej då", svarade jag och blinkade mot dem, i morgonrocken, inte duschat sedan i torsdags, "men lite snopen blir man ju när det kommer folk."

Det är ju egentligen ett konstigt liv jag lever just nu.

Jag bor i ett hus som inte är mitt, i ett landskap som inte är mitt, bland människor jag varken känner eller vill lära känna.


Ibland slår det mig: det här är inget liv. Egentligen.
Det är faktiskt mer av en paus. En tillflykt.


Det underbara är att jag på ett helt nytt sätt kan tillåta mig själv att skriva här. Bara skriva. Matlagning, städning, vara social, skola - allt annat får faktiskt stå tillbaka. Jag låter disken stå i hon en dag till, går med det sista paret sockar en dag till för att slippa tvätta, väntar med brödbaket bara en dag till.

41 sidor. Just nu känns det bra. 

Jag tycker att det är ganska fascinerande att se hur skolbibliotekarier och andra bibliotekarier där ute i landet verkar slita för att få folk att läsa. Jag har en liten dröm om att bli bibliotekarie själv (något som aldrig kommer gå i uppfyllelse eftersom jag inte alls har lust att börja plugga igen), så det är så klart att jag måste försöka sätta mig in hur de är och hur de jobbar.
Mycket verkar det. För inte särskilt mycket lön.
Helt klart verkar de ha ett brinnande intresse för böcker!

Och inte nog med det! De har bra smak också!

Ja, jag gillar helt enkelt bibliotekarier.

Idag upptäckte jag att min bok fanns på youtube. Det tyckte jag var rätt coolt!  

Andra bibliotekarier som skrivit om min bok är:
Vasagymnasiet, Textappeal, Flaskposten och Bokfreak

Vad ska man säga. Jag gillar verkligen bibliotekarier.

Och har nu ändrat alla bibliotikarier till bibliotekarier. Skäms.

Idag regnar det. Min planerade långpromenad får faktiskt bli någon annan gång.


Just nu tycker jag att lördagar känns lite onödiga. Helgen ska ju vara speciell, och själv här ute är det svårt att få det speciellt. Dessutom har min nya berättelse om Maj börjat kännas lite väl vardaglig, lite tråkig. Försöker köra på, för det är alltid bra att skriva även om det inte blir bra.

Igår var det en hel liten grupp på besök här för att titta på utställningen om Artur Lundkvist och Maria Wine. I egenskap av livs levande stipendiat fick jag också presentera mig. Fick till och med en bok såld! Vilket återigen påminner mig om vilken dålig försäljare jag är. Mer än en bok hade jag inte med mig; vem skulle vilja ha den?

Efteråt följde jag med gruppen till Vildrosor & Höns, ett otroligt mysigt gårdscafé. Dit ska jag nog gå fler gånger.

I går kväll läste jag ut boken jag hade med mig hit, så nu är det dags att börja utforska biblioteket här. Tänkte börja med något av Artur själv och efter en titt i bokhyllorna fick det bli Nattens broar.