mittskrivandeliv

Hummer och exotiska frukter, slipsknutar som skaver tätt mot halsar, smycken som glittrar ikapp med snön utanför innan båda får erkänna sig besegrade av tolvslagets raketer.

Med årets största fest och skål i bubbel ska det nya året välkomnas. Och det gamla, ja, det sparkas ut precis som julgranen. 

Ett par dagar efter jul brukar jag börja: sucka och tänka att det var rätt bra ändå, året. Och snart är det slut, konstaterar jag och fortsätter sucka.

Jag försöker tänka förnuftigt. Tiden går ju. Fort ibland och annars sakta, hur som helst går den. Och att det blir nytt år, ja, det är ju bara en, ganska så oundviklig, konsekvens av detta faktum. Och om alla anledningar att fira är bra anledningar, så måste detta vara en av de allra bästa: att jag och alla andra runtom mig har fått vara med ännu ett år.

Varför har jag då så förunderligt svårt för att känna den där feststämningen, frågar jag mig själv några timmar senare när både himlen och sinnet blivit mörkt och jag oftare och oftare finner mig själv stirrande mot stjärnorna.

Det känns så osäkert, så ödesdigert och otryggt, det där nya som hägrar. Tvåtusenelva, jag uttalar det tyst för mig själv. Den första januari, tjugohundraelva.

Ju närmre tolvslaget kommer, desto mer vill jag hålla fast vid det som varit. Jag minns spelningar, skratt med vänner och familj, ljumma sommarkvällar och stjärnklara vinternätter. Jag minns dofter och smaker, blickar och händelser. Stora saker som nya jobb och nya vänner. Små saker som en rolig utekväll, en skön sovmorgon, ett par nya skor.

Det var ju så vackert alltihop, tänker jag och undrar om jag verkligen uppskattade det till fullo. Jag borde ha känt efter mer, stannat i ögonblicket, tänker jag och försöker desperat hålla fast vid de allra sista timmarna.

När sista timmen inte längre är intakt börjar jag bli riktigt ilsken. Det är faktiskt inte riktigt rättvist att på detta sätt sparka ut det gamla året redan på slaget tolv. Att medan det fortfarande ligger alldeles synligt och sprattlar kalla det gammalt och istället hylla det nya.

Det är väl bara naturligt, tänker jag, att sörja det som varit och aldrig kommer igen. Att på riktigt få säga hej då och gråta en skvätt för att vi aldrig aldrig kommer ses igen.

Men tvåtusentio ska bli annorlunda. Det här året ska jag göra som media.

Under december fullkomligen vältrar sig tidningar, radio och teve i minnen från året som gått. Listor över årets bästa filmer, böcker, skandaler, idrottare. De viktigaste händelserna, de mäktigaste människorna.

Men nu är varken socialdemokraternas valfiasko, skidherrarnas stafettmedalj eller Paris Hiltons fängelsevistelse något som jag skulle välja ut till best of-skivan från 2011.

Nej, för att inte spendera ännu ett tolvslag med klump i halsen så har jag detta år beslutat mig för att göra mina egna listor och sammanfattningar.

Noggrant har jag därför tänkt igenom året som gått, lett åt de goda minnena och suckat åt de dåliga. Värderat, jämfört och slutligen samlat minnena i burkar – både bildligt och bokstavligt talat.

När klockan slår tolv i år hoppas jag kunna skåla in det nya året med ett leende på läpparna, och veta att det gamla året för alltid kommer finnas kvar. Ingenting försvinner, brukar det heta, det bara ändrar form. Från nutid till dåtid, från ögonblick till minnen.

Gott nytt år tvåtusenelva! Hej då, tvåtusentio – vi ses snart igen!

Vi rullar inte längre våra egna köttbullar eller panerar vår egen fisk. Istället köper vi hel- eller halvfabrikat som går snabbt att bara värma på. Det finns maskiner som tvättar åt oss, diskar, bakar. Bara trycka på en knapp. Vi behöver inte ens bre våra egna knäckebröd längre, inte blanda vår egen oboy.

Vi borde ha mer tid än någonsin. Och ändå är det precis tvärtom. Vi hinner inte med någonting.

Ständigt får vi i tidningar och teve råd om hur vi ska spara tid: träna på en kvart, tio maträtter under tjugo minuter; till och med sömnen försöker man effektivisera med korta power naps.

Inget ont i detta. Jag skulle inte vilja gå tillbaka till att skrubba mina kläder i iskallt sjövatten vid bryggan, och visst kan de färdiga såserna i påse vara praktiska.

Jag bara undrar vart all tid vi sparar egentligen tar vägen, och framförallt om vi lägger den på rätt saker?

För jag tror nämligen att vi har missförstått alltihop, ja själva meningen med livet. Jag misstänker att vi inte lever till fullo, att vi spenderar vår tid fel och prioriterar helt andra saker än de som verkligen betyder något.

Ibland vaknar jag alldeles före väckarklockan ska ringa och tittar ut över den vita snön, adventsljusstakarna som glimmar. Det är så vackert. Jag skulle vilja ta en lugn promenad genom det där vinterlandskapet för att sedan komma in och dricka en kopp te eller två, bläddra i tidningen.

Men nej. Väckarklockan ringer strax och påminner mig om att arbetet kallar.

I trapphuset hör jag barn skrika och föräldrar som desperat skyndar på.

Jag möter en vän som jag inte träffat på evigheter. Hon har bråttom till tåget, så vi hinner bara säga hej.

Det blir en vacker dag. För första gången på veckor är himlen klar och vid fikat hör jag att det redan finns fina skidspår i skogen. Men det hinns förstås inte med. Möjligen i helgen, om det nu inte snöar eller blir töväder. Jobbet kommer först.

Det är inte så att jag inte vill jobba – det är bara det att jag inte tycker att det är viktigast i livet.

För medan de flesta klagar på att de inte hinner träna, hälsa på fastern eller läsa den där kvällskursen i målning, så tänker jag att det jag inte hinner, det är att jobba heltid.

Det slår mig då och då, hur alldeles underbart livet är! Promenader i soluppgången, långa skridskoturer, storbak, badkarsbad, vinterbad, sommarbad, cykelturer, böcker att läsa, musik att lyssna på, platser att se, vänner och familj att umgås med och skratta med.

Och så kommer den där stressen över mig; stressen över att jag inte kommer hinna göra allt jag vill göra, att de där fyrtio timmarna i veckan på jobbet tar alldeles för mycket tid.

Tid är pengar brukar det heta, och tiden på jobbet ger onekligen en lön på kontot i slutet av varje månad.

Men är inte vissa timmar alldeles, alldeles för underbara för att värderas i pengar? Är inte livet som går värt mycket mer än den tunnaste teven, de hetaste märkeskläderna och det största huset, värt tusen gånger mer än ett par stövlar eller en ny bil?

Är inte tiden så mycket mer än pengar? Ja, är den rentutav inte själva livet som går?