mittskrivandeliv

Det här med meningen med livet. Med tanke på hur central och stor den frågan är i våra liv så är jag förvånad över att den inte kommer upp oftare. I stället märker jag så fort den närmar sig hur människor skruvar på sig, hur samtal plötsligt alldeles byter spår, hur någon nervöst skrattar.

Människor vill inte diskutera så tunga saker, och frågor om tro och mening möts ofta av minst sagt otydliga svar. Jo då, man tror på något. Men vad, det är höljt i mörker. När jag försöker ställa följdfrågor ser jag en osäkerhet fladdra förbi i deras ögon; jag anar till och med rädsla.

Man vill inte höra motargument. Man vill inte bli emotsagd. För tänk om vi då tillsammans skulle komma fram till att det inte finns någon mening med livet. Ingen mening alls.

”Alla tror väl på något” säger en vän en kväll när vi snubblar på frågan om religion.

Han tittar sig omkring och får spridda nickar som bekräftelse.

Jag nickar inte, istället tänker jag efter, letar långt inuti mig själv.

Det var längesedan jag gav upp tanken på någon slags klassisk gud att be till.

Jag gick ur svenska kyrkan så fort jag fyllt arton. Hjärtat trodde inte. Och hjärnan sa samma sak; jag kunde inte tro på någon gud alls när världen runtom mig såg ut som den gjorde. Nej, en sådan gud måste vara både grym och orättvis, alternativt totalt maktlös.

Jag bestämde också att om gud verkligen brydde sig om ifall man åt griskött, hade sex innan äktenskapet eller svor som en borstbindare; ja, då var han inte värd min respekt. Och om det var synd att dansa, älska och överhuvudtaget ha alltför roligt; ja, då tillbringade jag hellre en evighet i helvetet – där verkade det i alla fall hända något!

Men kanske tror jag på något annat, något jag knappt vet om själv? Någon sorts mening?

Jag tänker efter och skakar sedan på huvudet.

Nej. Det är faktiskt så enkelt. Jag tror inte på något alls.

Jag förstår människor som väljer att tro. Vi har i alla tider vänt oss till gudar och högre makter för att skapa en mening, ett sätt att stå ut med tragik och vardag och förstå det som verkar oförståeligt. För att orka gå upp varje morgon. För att vecka efter vecka orka gå till jobbet, äta, sova och springa runt runt i ekorrhjulet. För att vilja skaffa familj och sätta nya människor till denna meningslösa värld.

Låter det tråkigt? Ledsamt? Till och med deprimerande?

Stundom har jag hållit med och önskat att jag kunde tro, bara på något, något litet. För visst känns meningslösheten tung att bära ibland.

Känslan brukar hålla i sig, ibland några dagar, oftare några timmar.

Sedan ångrar jag mig alltid. För allvarligt; är livet verkligen så tråkigt och jobbigt att vi inte vill leva det om det inte finns något högre syfte?

Vi föds till en värld som sträcker sig i det närmaste oändlig åt alla håll. Möjligheterna, upplevelserna; livet har hur mycket som helst att erbjuda.

Jag är helt enkelt alldeles för nyfiken för att tycka att livet är tråkigt under några längre stunder. Livet är som en resa där jag vill se, smaka, lukta, känna och göra så mycket som bara möjligt är.

En mening? Något att tro på?

Nej tack, det behövs inte.