mittskrivandeliv

Senaste krönikan från Mariestadstidningen:

Vissa skulle kalla mig känslig. Vissa skulle till och med tycka att jag borde ta det som någon slags komplimang. En ganska klumpig och burdus sådan, men ändå, de menar ju inget illa.

Men nej, jag känner mig varken glad eller tacksam. Jag känner mig tvärtom utsatt och sårbar, och inte minst förbannad.

Jag sitter på cykeln. Trampar tungt i den svaga motvinden. Jag har suttit ute hela dagen och huden är brun, på gränsen till bränd. Därefter har jag tränat. Nu glänser ansiktet rött och svettigt. Jag har mina träningskläder på mig; ett turkost linne och svarta byxor som slutar strax under knät. Jag är osminkad med håret i en rufsig tofs.

Jag har hunnit cykla i cirka fem minuter när en bil tutar. Jag tittar dit och höjer handen i tron att det är någon jag känner. Men nej, jag känner inte alls igen de fyra killarna som hojtar och flinar mot mig med rutorna nedvevade.

Snabbt vänder jag undan blicken och cyklar vidare medan de åker så långsamt de kan bredvid mig.

Stint blickande framåt försöker jag dra upp linnet för att urringningen inte ska bli lika djup.

Bilen tutar igen när den äntligen åker förbi mig. Jag tycker att de tittar på mig i backspegeln, fortfarande flinande.

Resolut drar jag ner linnet igen.

Det är inte jag som borde förändra mig!

Lättretlig och blödig? Kanske? Antagligen borde jag inte bry mig alls.

Eller?
En tutning är ju ingen allvarlig sak, kan man tycka. Och nej, jämfört med andra saker som jag och mina vänner har varit med om så är det inget alls:

När jag arbetade som servitris var det vanligt att överförfriskade män med en blinkning gav de kvinnliga servitriserna sina rumsnummer.

Ute på krogen har jag stått i trånga köer till baren och plötsligt känt en varm hand innanför tröjan.

På väg hem efter en utekväll klockan två på natten har killar ropat diverse mer eller mindre obscena förslag efter mig och mina vänner.

Redan i grundskolan lärde vi oss att bli glada när killar retades och bråkade med oss. Jag minns mycket väl hur jag på vintern mer än gärna ville bli mulad av de populära killarna. Jag minns hur jag på sommaren med stolthet bar mina genomblöta kläder, som ett bevis på att jag minsann också var attraktiv eller spännande nog att kasta vattenballonger efter. Jag minns att jag blev glad när en kille på sjuans disko nöp mig i baken.

Men jag minns också de tjejer som dagligen utstod den här behandlingen, som tröttnade, som sade ifrån och fick som svar av lärare och andra vuxna att killarna bara retades för att de tyckte om tjejen i fråga.

Det var tillräckligt illa då. Och ännu värre nu. Herregud, vi är ju vuxna människor. Visst måste det finnas bättre sätt att kommunicera.

Inte kan killarna i den tutande bilen ha trott att jag skulle bli glad? Att jag tacksamt skulle vinka tillbaka, att jag skulle rodna och vingla till på min cykel? Inte trodde de väl på riktigt att jag skulle hoppa in i deras bil?

Funkar det, någonsin, vill jag fråga dem. Och jag hoppas vid alla eventuella högre makter och andra mäktiga väsen att svaret blir ett rungande nej.

För inte är vi så lättlurade, tjejer? Visst har vi utvecklats sedan högstadiet? Visst vet vi att vi förtjänar så mycket mer? Komplimanger som är ärligt menade, till exempel. Som inte följs av något slags villkor.

Helt enkelt ett intresse för dig som människa och något så grundläggande som en ömsesidig respekt.