Vi har inte lärt oss nåt
Den här krönikan skrev jag efter EU-valet, men den är minst lika aktuell nu.
EU-valet är över. Och alla verkar överens: det är en skam för Sverige att SD fått så många röster. Fler än centern. Fler än vänsterpartiet. Fler än kristdemokraterna. SD är i nuläget Sveriges femte största parti.
Jag undrar om vi inte måste byta taktik. Jag säger vi, för inför detta val känns det som om vi alla har kämpat, för att så många som möjligt ska rösta, på allt annat än Sverigedemokraterna. Och ändå: var tionde person i Sverige som röstade lade sin röst på SD.
Jag undrar vilka de är. Jag undrar om det är unga, outbildade män – ursinniga på att utlänningarna tar deras jobb och stjäl deras brudar. Eller kanske lika outbildade, men långt äldre pensionärer, som längtar tillbaka till Sverige som det brukade se ut, färgat genom deras nostalgiska glasögon.
Jag känner ingen som röstar på SD.
Jag känner heller ingen som har hemorrojder...
Eller kanske gör jag det. Kanske är SD-väljaren inte alls en stereotyp, utan någon som finns överallt omkring oss? Kanske väljer de bara att inte vara öppna med sin läggning? När tidningar och teve, sociala medier, jag själv, och politiker från alla håll och kanter säger att det är skamfullt, fult, idiotiskt, dumt, äckligt att rösta SD.
Det slår mig: hur ska vi då kunna argumentera med dem? Om vi inte ens vill giltigförklara deras åsikter, utan är alltför upptagna med att säga hur fel de är; hur ska vi då kunna visa dem vad konsekvensen av SD:s politik blir?
Allt känns som något slags studentspex säger en vän till mig. Plakat och valstugor. Som ett enda reklamjippo.
För många känns politiken avlägsen. För många känns alla partier och alla politiker likadana: fulla av falska löften, floskler och tomma vackra ord. Det är svårt att sätta sig in i vad sänkta skatter eller ett stopp av vinster i privata skolor faktiskt innebär – för att inte tala om att införa Euron som valuta. Politikerna gör det heller inte lätt för oss. Det finstilta nämns sällan på valaffischerna.
Så medan de flesta inte ser SD som ett alternativ, så finns det människor som ser SD som det enda alternativa alternativet, eller helt enkelt bara som ett bra alternativ – det bästa. Faktiskt ganska många människor. Sisådär var tionde röstande.
Det går inte att tysta SD. Vi har försökt i några år nu. Det går inte att idiotförklara dem. Vi har försökt även med det.
Så kanske vore det bästa istället att behandla dem ungefär som vilket annat parti som helst. Låta dem smälta in. Inte skapa en vi och dem-känsla. Inte göra ”dem” till det alternativa. Inte göra ”dem” till underdog. Utan göra SD till det tråkiga, inskränkta och gammalmodiga parti de faktiskt är.
Jag vet inte om det funkar. Men partiet verkar inte försvinna hur mycket vi än blundar. Kanske är det värt ett försök?
EU-valet är över. Och alla verkar överens: det är en skam för Sverige att SD fått så många röster. Fler än centern. Fler än vänsterpartiet. Fler än kristdemokraterna. SD är i nuläget Sveriges femte största parti.
Jag undrar om vi inte måste byta taktik. Jag säger vi, för inför detta val känns det som om vi alla har kämpat, för att så många som möjligt ska rösta, på allt annat än Sverigedemokraterna. Och ändå: var tionde person i Sverige som röstade lade sin röst på SD.
Jag undrar vilka de är. Jag undrar om det är unga, outbildade män – ursinniga på att utlänningarna tar deras jobb och stjäl deras brudar. Eller kanske lika outbildade, men långt äldre pensionärer, som längtar tillbaka till Sverige som det brukade se ut, färgat genom deras nostalgiska glasögon.
Jag känner ingen som röstar på SD.
Jag känner heller ingen som har hemorrojder...
Eller kanske gör jag det. Kanske är SD-väljaren inte alls en stereotyp, utan någon som finns överallt omkring oss? Kanske väljer de bara att inte vara öppna med sin läggning? När tidningar och teve, sociala medier, jag själv, och politiker från alla håll och kanter säger att det är skamfullt, fult, idiotiskt, dumt, äckligt att rösta SD.
Det slår mig: hur ska vi då kunna argumentera med dem? Om vi inte ens vill giltigförklara deras åsikter, utan är alltför upptagna med att säga hur fel de är; hur ska vi då kunna visa dem vad konsekvensen av SD:s politik blir?
Allt känns som något slags studentspex säger en vän till mig. Plakat och valstugor. Som ett enda reklamjippo.
För många känns politiken avlägsen. För många känns alla partier och alla politiker likadana: fulla av falska löften, floskler och tomma vackra ord. Det är svårt att sätta sig in i vad sänkta skatter eller ett stopp av vinster i privata skolor faktiskt innebär – för att inte tala om att införa Euron som valuta. Politikerna gör det heller inte lätt för oss. Det finstilta nämns sällan på valaffischerna.
Så medan de flesta inte ser SD som ett alternativ, så finns det människor som ser SD som det enda alternativa alternativet, eller helt enkelt bara som ett bra alternativ – det bästa. Faktiskt ganska många människor. Sisådär var tionde röstande.
Det går inte att tysta SD. Vi har försökt i några år nu. Det går inte att idiotförklara dem. Vi har försökt även med det.
Så kanske vore det bästa istället att behandla dem ungefär som vilket annat parti som helst. Låta dem smälta in. Inte skapa en vi och dem-känsla. Inte göra ”dem” till det alternativa. Inte göra ”dem” till underdog. Utan göra SD till det tråkiga, inskränkta och gammalmodiga parti de faktiskt är.
Jag vet inte om det funkar. Men partiet verkar inte försvinna hur mycket vi än blundar. Kanske är det värt ett försök?
