mittskrivandeliv

Åh, vad jag längtar efter att sätta igång och skriva igen.
Efter Bortom världen utanför (som då hade arbetstiteln Barn av universum), har jag skrivit en hel den.


Implosion
Gick bra i 130 sidor, men sedan visste jag inte hur det skulle fortsätta eller sluta. Idén kändes inte lika roligt längre, så jag skippade det och började istället på:

Humlan 
Detta var en novell jag skrivit för flera år sedan som jag kände kunde bli mycket mer. Skickade in den till förlaget som tyckte att den var för vuxen. Skickade vidare den till Wahlström och Widstrand som gav den fint beröm, men tyckte att den behövde arbetas om. Men först kände jag att jag behövde en paus från det och började skriva på:

Den sista sommaren
Där har jag nu hunnit 60 sidor och börjar nu fundera på att ta en paus och fortsätta på min Humla.



Längtar tillbaka till den där enkla känslan jag hade när jag skrev Bortom världen utanför, men börjar fundera på om jag bara minns fel. Ungefär som att jag har en tendens att alltid minnas somrarna som soligare än de var.

Bara sätta igång, ta tag i sakerna, komma igen. Det där med att skriva kräver en hel del självdiciplin känner jag.