mittskrivandeliv

Igår gick jag på en kvällspromenad i snön. Ett par decimeter vit, fjäderlätt nysnö runt fötterna. Helt underbart!

Bäst jag gick och njöt började jag fundera på varför jag tycker om snö så himla mycket.

Svaret?
Den är onödig! Den enda meningen med snö, som jag vet om alltså, är att ha roligt med och i den: göra snögubbar och snöänglar, åka pulka och skidor. Som ett enda stort nöjesfält, skänkt från ovan. 
Dessutom är den vacker. Trädgrenar går från kala och nakna träd till glittrande och gnistrande. Trädmattan förvandlas från en brungrön röra till ren och skummande grädde. 
Snacka om extreme make over.


Tillbaka till återblicken:
Eller förresten, först tillbaka till gymnasiet och andra ring.
Där vann jag nämligen min första skrivartävling med novellen Hallonkyssar.
Jag skulle gärna lagt ut den här så att ni alla fick se hur det började, så att säga (jo, faktiskt). Men den har kommit bort, någonstans mellan alla datorer.

Någonstans här skickade jag också in en novell till P3. Den novellen hette Regnvåta nätter. De läste upp den, dramatiserad och allt.

Så vi går raskt tillbaka till 2003, vita mössor och sur champagne.
I augusti åkte jag tillsammans med Annavännen till Norge, Gol och Storefjell Högfjällshotell för att arbeta som servitris. Efter en kul tid med massa tokiga fester, otaliga vikta servetter och ett antal missöden med vin och öl alltför nära gästernas finkläder hade jag fått nog. Vid jul åkte jag hem till Töreboda.

I januari började jag och samma Anna en kurs i Kreativt skrivande i Skövde. Så mycket skola var det väl inte, men desto mer studentliv. Det var kul att komma igång och skriva igen också. Slutuppgiften i kursen var en lite längre novell. Min hette Komma närmre. Den skickade jag in till Lilla Augustpriset och blev nominerad till priset. Vann gjorde jag inte, för det gjorde med Ester Roxberg med den här helt underbara dikten.

I januari 2005 åkte jag till Frankrike och den pyttelilla kommunen (500 invånare!) Montchaboud nära Vizille med sitt underbara chateau. Där var jag au pair till fem barn (jodå, det gick bra - oftast).

När jag kom hem började jag plugga Literature, culture and digital media i Karlskrona.

Efter drygt ett år insåg jag att det inte var rätt utbildning för mig. Istället började jag jobba som projektkoordinator på Ung Media. Kontoret var i Göteborg så en gång i veckan satte jag mig på tåget vid halv fem på morgonen och kom hem tillbaka vid tio på kvällen.

2007 blev jag utsedd till Lunar Talent, fick Marie Hermanson som mentor (läs Musselstranden och Värddjuret först om ni inte gjort det) och åkte på skrivarläger till Biskops Arnö.

Ja, sedan flyttade jag till Eskilstuna på hösten. Skrev och skrev och skrev och pluggade Textdesign. Det var grejer det! Tog examen i både Textdesign och Engelska 2009.

Flyttade hem till föräldrarna (som nu bor i Mariestad), sökte jobb. Ni som följt bloggen vet att jag också bodde två månader i Skåne (här).

Och nu flyttar jag om cirka en vecka till Eskilstuna igen för att få vara för mig själv igen. Förhoppningsvis hittar jag snart ett jobb, annars har jag en hel del annat småplock på gång.



Nu blir det snart Halv åtta hos mig. Det enda jag tittar på just nu. Sen ska jag ut i snön igen.

Insåg härom dagen att jag inte alls vet vilka som tittar in här. Antagligen inte så många. Men ändå. Även om jag från början bestämde att bloggen skulle handla om mitt skrivande och inte om mig, så tänkte jag de kommande inläggen berätta lite om mig, lite tillbakablickar helt enkelt.

Och vi börjar väl från början:

Jag födden den 9 november 1984 i den lilla västgötska orten Töreboda. Där är vi stolta över att ha världens minsta Lina som tar passagerare över Göta Kanal; om somrarna kunde jag titta ut genom köksfönstret och se båtarna gå förbi.

Som liten var jag en blyg liten pryl. Lika blond som nu (fast då utan kemisk hjälp) och lockig. På lördagmorgnarna åkte jag konståkning. Annars lekte jag mest med bästisen på andra sidan gatan och mina andra kompisar på dagis.

Jag började ettan på Kilenskolan och skrev om tomtar och konstiga världar så fort jag fick chansen. Vår klass var med i Vi i femman, och ungefär samtidigt fick jag veta att jag hade skolios som skulle botas med korsett. DET var inte roligt!

I högstadiet spelade vi kortspel hela rasterna. Jag hade lätt för mig i skolan och var dessutom ambitiös - vilket betydde långt över VG i snitt när jag med en tur runt city i en björklädd traktor firade att jag slutat nian.

Den sommaren var det Festival i Töreboda. Jag hade ju inte levt så länge, så det var de tre bästa dagarna i mitt liv - inte minst för att jag fick (eller snarare tog) min allra första kyss.

Efter sommaren började jag media på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde och påmindes om att skolan faktiskt kunde vara rolig! Vi fick göra filmer, affischer, skriva, fota!

I tvåan blev jag äntligen av med den där förbaskade korsetten. Frihet!

Och i trean åkte vi till Prag på skolresa och jag praktiserade på Mariestadstidningen - där jag sedan blivit kvar som någon slags ständig inhoppare.

... som Håkan Hellström sjunger.

Anledningen i mitt fall är ganska enkel. Har helt enkelt varit sjuk, i snart två veckor nu.

Skrivandet kräver ju inte så mycket aktivitet, så det har jag fortsatt med. Dock vet jag inte om hjärnan riktigt hängt med. Det känns som om historien bara blir större och större, sagan-om-ringen-stor, och det var väl inte riktigt vad jag ville.

Skala av.

Börja om.

Eller inte börja om, utan det som jag skrivit blir en del av bakgrunden, tillbakablickarna.



Även om ingenting händer just nu så kan jag berätta att saker SKA hända:

Den 5 februari ska jag till Folkets hus i Trollhättan och läsa ur min bok, tillsammans med Denise Rudberg. Hon hade sålt massa, massa 100 000 böcker läste jag. Hon var också en av jurymedlemmarna när jag vann P3 Stars novelltävling.

Hm. 

Jag får någon slags bild i huvudet där jag tittar upp på henne och hon är ungefär 31 meter längre än mig.

Den 11 mars ska jag till Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm på deras Debutantdag för att presentera mig själv och min bok.
Som en av enbart tolv utvalda debutanter från förra året känner jag mig MYCKET stolt.

Over and out.

En.
Igår morse, när jag som vanligt satt och läste DN vid frukostbordet, så fanns plötsligt en recension där av min bok! En ovanligt trevlig morgon blev det minsann, med Pia Huss fina ord. Framförallt tyckte jag om det här stycket:

"Protesten lyser upp skildringen som en fyr i dimma. Någonstans där borta i ljuset finns en möjlighet. Med boken i handen minns jag vad författaren Pär Rådström en gång myntade: ”Vi ska inte ge barn någonting att tro på utan en solid grund till tvivel.”

För mig är det viktigt att en berättelse säger något. Vad den säger är ju alltid upp till läsaren och hur mycket hon eller han vill lägga mellan raderna, men jag blir alltid så glad när det känns som om någon förstått. Som Pia, för jag tycker att det där med att tvivla och ifrågasätta är livsviktigt.


Och tusen.
Knappt hade jag hunnit äta klart innan nästa goda nyhet kom, via ett sms från min förläggare Eva. Förlaget har bestämt sig för att trycka tusen böcker till! Underbart!



I övrigt fortsätter jag skriva på min nya saga, men just nu är skallen trött och överhettad av feber, huvudvärk och halsont - samtidigt som kroppen längtar efter träningskickar. Så fort jag kommer till Eskilstuna blir det Friskiskort! Längtar.

Har just tittat på bilder från det gamla och inser - som vanligt - att det innehållit så mycket kul grejer.
Det här året var det så klart ovanligt mycket kul med bokrelease, bokmässa och grejer. Ångrar bara att jag inte tog er med från början av resan och berättade om både titelspån och förlagsbesök.

Himla kul fester, nya människor och nya platser var en annan stor del av 2009.
Fina hälsningar från både gamla och nya vänner ytterligare en.


Men nu är det ju 2010. Dags för en fräsch start. Blanka sidor.

DET ÄR SÅ SKÖNT ATT SKRIVA IGEN.

De andra berättelserna jag har liggande?
Ja, min humla vägrar jag att släppa helt, men jag kanske måste inse att jag inte är riktigt mogen att berätta den just nu. Kan vänta ett år, för jag är säker på att den finns kvar som något jag vill berätta.
Sedan är det Maj, hon är jag inte alls lika säker på finns kvar. Jag börjar redan släppa mig och kanske är det ett tecken på att historien inte är så mycket att ha?

Just nu kör jag på, hänger mig åt lusten och försöker förstränga det där andra:
flytt, skola, jobb - men också förlag, läsare och krav.

Läser gör jag också gärna just nu i vinterkylan, om Mare Kandres Aliide. Gillar redan.