Vi har inte lärt oss nåt

Den här krönikan skrev jag efter EU-valet, men den är minst lika aktuell nu.

EU-valet är över. Och alla verkar överens: det är en skam för Sverige att SD fått så många röster. Fler än centern. Fler än vänsterpartiet. Fler än kristdemokraterna. SD är i nuläget Sveriges femte största parti.

Jag undrar om vi inte måste byta taktik. Jag säger vi, för inför detta val känns det som om vi alla har kämpat, för att så många som möjligt ska rösta, på allt annat än Sverigedemokraterna. Och ändå: var tionde person i Sverige som röstade lade sin röst på SD.

Jag undrar vilka de är. Jag undrar om det är unga, outbildade män – ursinniga på att utlänningarna tar deras jobb och stjäl deras brudar. Eller kanske lika outbildade, men långt äldre pensionärer, som längtar tillbaka till Sverige som det brukade se ut, färgat genom deras nostalgiska glasögon.
Jag känner ingen som röstar på SD.

Jag känner heller ingen som har hemorrojder...

Eller kanske gör jag det. Kanske är SD-väljaren inte alls en stereotyp, utan någon som finns överallt omkring oss? Kanske väljer de bara att inte vara öppna med sin läggning? När tidningar och teve, sociala medier, jag själv, och politiker från alla håll och kanter säger att det är skamfullt, fult, idiotiskt, dumt, äckligt att rösta SD.
Det slår mig: hur ska vi då kunna argumentera med dem? Om vi inte ens vill giltigförklara deras åsikter, utan är alltför upptagna med att säga hur fel de är; hur ska vi då kunna visa dem vad konsekvensen av SD:s politik blir?

Allt känns som något slags studentspex säger en vän till mig. Plakat och valstugor. Som ett enda reklamjippo.
För många känns politiken avlägsen. För många känns alla partier och alla politiker likadana: fulla av falska löften, floskler och tomma vackra ord. Det är svårt att sätta sig in i vad sänkta skatter eller ett stopp av vinster i privata skolor faktiskt innebär – för att inte tala om att införa Euron som valuta. Politikerna gör det heller inte lätt för oss. Det finstilta nämns sällan på valaffischerna.
Så medan de flesta inte ser SD som ett alternativ, så finns det människor som ser SD som det enda alternativa alternativet, eller helt enkelt bara som ett bra alternativ – det bästa. Faktiskt ganska många människor. Sisådär var tionde röstande.

Det går inte att tysta SD. Vi har försökt i några år nu. Det går inte att idiotförklara dem. Vi har försökt även med det.
Så kanske vore det bästa istället att behandla dem ungefär som vilket annat parti som helst. Låta dem smälta in. Inte skapa en vi och dem-känsla. Inte göra ”dem” till det alternativa. Inte göra ”dem” till underdog. Utan göra SD till det tråkiga, inskränkta och gammalmodiga parti de faktiskt är.

Jag vet inte om det funkar. Men partiet verkar inte försvinna hur mycket vi än blundar. Kanske är det värt ett försök?

Svar på tal-bok

Fyra främlingar sitter runt ett bord. Vi går igenom de där grundläggande måste-frågorna och jag har just fått frågan: Så, vad gör du då? Och sanningsenligt svarat att jag utbildar mig till bibliotekarie.
"Det är det värsta man kan utbilda sig till!"
Utbrister mannen mittemot mig som jag aldrig tidigare träffat.
"Det är ett slöseri med ditt intellekt!"
Fortsätter mannen som jag aldrig tidigare träffat.

 

Jag vill så klart ge svar på tal. På ett lagom snitsigt sätt få honom att förstå att man inte säger sådär till en människa. Istället frågar jag stammande vad han menar; som om det är jag som fattat fel. (Det handlar så klart om pengar. Mycket verkar handa om pengar – särskilt när man pratar med äldre män; kanske är de bittra på grannen med den finare bilen? Sak samma, det hör inte hit.)
Vi går snart över till andra samtalsämnen, men jag kan inte släppa förolämpningen. Istället funderar jag ut repliker att svara med. Nästa gång, tänker jag, då är jag beredd. Spänt väntar jag, men nej, den resterande timmen är mannen typiskt nog förhållandevis trevlig.

Jag har ett ganska stort lager av svar på tal-repliker nu. Även otrevliga människor verkar nämligen fatta att det inte går att förolämpa en människa mer än en gång innan hon börjar säga ifrån. Och jag verkar inte vara så smart som jag tror, eftersom min hjärna står stilla och inaktiv och behöver alldeles orimligt lång betänketid för att komma på ett svar på en överraskande förolämpning.

Därför funderar jag på att skriva en svar på tal-bok. En hel bok alltså, full med svar på förolämpningar, indelade i kategorier som exempelvis:
Förolämpningar som förutsätter att du inte gör/äter/dricker/gillar vissa saker för att du är kvinna/man.
Förolämpningar som förutsätter att du inte kan något för att du är ung/gammal/outbildad/välutbildad.
Förolämpningar som går ut på att du är ful/tjock/oattraktiv.

Nästa gång någon förolämpar mig kan jag således be personen i fråga att vänta ett ögonblick, bläddra fram lämplig kategori och välja en passande svarsreplik. Lagom vass. Lagom kaxig.

Kanske hade jag med boken i hand svarat:
Jag tänker inte ens svara på det; jag anser nämligen att sådana här konversationer är ett slöseri med mitt intellekt.
Eller lite snällare: Nåja, alla prioriterar vi olika här i livet. Vissa prioriterar en robotgräsklippare; själv prioriterar jag att trivas med vad jag gör åtta timmar per dag, fem dagar i veckan.

Jag spolar tillbaka tiden i huvudet. Testar mina repliker och ser hur mannen mittemot mig bleknar. Snart, tänker jag, finns svar på tal-boken i var mans och kvinnas ficka, och då får bittra gamla män och andra med samma förolämpningsivriga tendenser passa sig!


Är sex våldsamt eller är våld sexigt?

I veckan friades tre killar från en misstänkt våldtäkt.

En tjej går på en fest in i sovrummet med en kille. De klär av sig. En andra kille kommer sedan in i rummet och begär att tjejen ger honom oralsex. En tredje kille filmar händelsen medan den första killen går och hämtar en flaska som han kör upp i tjejens underliv tills hon går sönder och börjar blöda.

En av killarna uppmanar henne att inte göra en polisanmälan, men det gör tjejen ändå. Nu är, som sagt, alla tre killarna friade.

 

Det är lätt att uppröras, men rättens uppgift är inte lätt.

Tjejens berättelse verkar visserligen trovärdig, menar rätten, och säger att hon “gjort uttryck för känslor” som talar för att det hon säger är sanning. Killarnas berättelse är inte lika trovärdig, men kan heler inte uteslutas. Man kan inte fälla någon för något som antagligen hänt. Det i sig skulle vara ett hot mot rättsväsendet.

 

Men historien upprör mig likväl. Tre killar. Tonåringar. En flaska. Uppkörd i en tjejs underliv. Blod.

Var fick dessa tonåringar idén ifrån?

 

En titt runtom oss lär oss att tjejer och killar från tidig ålder lär sig att koppla hop sex med våld.

Dolce & Gabbanas numera ganska välkända reklam till exempe, där de gör reklam för sin vår- och sommarkollektion med en bild som, med smärre redigering, skulle kunnat komma just från den där kvällen: en man trycker ner en lättklädd kvinna på marken, medan tre andra män står runtomkring och ser ner på kvinnan.

I Sisleys reklam ligger en kvinna bakbunden på en soffa medan en man håller på och kysser hennes rumpa. Kvinnan ser inte glad ut.

Bilder av mer eller mindre döda vackra lättklädda kvinnor i bagageutrymmen, vackra kvinnor med något strypande runt halsen, och ibland en man i andra änden av repet/slipsen/snöret.

Skräckfilmer där tjejer mördas när de står i duschen (ni har väl sett Psycho), när de badar iklädda knappt täckande bikinis eller precis ska klä av sig.

 

Tonårstjejen höll ihop benen när tre killar ville föra upp en flaska i hennes underliv. Men tolkningen av detta behöver alls inte vara att hon inte ville, konstaterade rätten. Nej, detta kunde lika bra tolkas som blygsel eller “inledande tvekan”.

Och i en värld där man ber ett gäng tonårskillar säga vad som är manligt och de alla svarar: att vara tuff – ett ord med synonymer som känslokall, hänsynslös, dominerande och hård – så förstår jag att denna lilla protest inte räckte för att killarna skulle avbryta.

Och i en värld där sexuellt våld och porr ständigt estetieras, normaliseras och bagatelliseras så är det heller alls inte konstigt om tonårstjejen kände att ett par hopknipna ben var den enda protesten hon mäktade med.

 

 


En svinbra krönika

Med den senaste kalabaliken runt matindustrins fusk i färskt minne kan jag inte låta bli att undra om upprördheten blivit lika stor om lasagnen visat sig innehålla resterna av något annat djur: får, till exempel, eller vildsvin.

Vildsvinsköttskandalen? Klingar lite tomt, inte sant?

 

Men nu var det, som vi alla minns, hästkött i lasagnen och tidningarna runtom i landen var ivriga att göra enkäter med frågor som: Skulle du kunna tänka dig att äta häst? Samma tidningar printade rubriker så svarta att försäljningen av trycksvärta torde gått upp med flera liter.

Självklart är det inte bra att matindustrin lurar människor. Men. Som sagt. Jag tror inte att det var däri skandalen egentligen låg. Jag tror att det vi förfärades över istället var att matindustrin använde sig av söta små oskyldiga ponnys.

Hästar äter man inte. Kor äter man. Grisar äter man. Kycklingar äter man. Men inte hästar.

 

Jag vill bara ställa en liten försiktig fråga. Varför är det så?

Är det alldeles självklart att hästar är mer värda än till exempel kor? Är hästar på något sätt mer tama, mer lika människan? Är de till mer nytta för oss? Indiens befolkning tycker knappast det.

 

Jämförelsevis är hästar ändå aptitliga skapelser, om vi väger smaken mot den hos exempelvis hundar och katter. Dessa djur äter man inte. Punkt. Att kineser tycker annorlunda, det bryr vi oss inte om.

Bilder av flådda katter får oss att gråta.

Kyckling klyver vi däremot lugnt i köket.

Och kräftor kokar vi levande.

 

Sedan finns det djur som vi inte äter av motsatt anledning: de är för långt ner på skalan; äckliga, smutsiga djur. Jag pratar om råttor, kackerlackor, möss.

Att vildsvin gärna bökar runt bland sopor verkar dock inte göra deras kött mindre aptitligt.

 

Det är inte bara sannolikheten att djuret hamnar på vår tallrik som vittnar om hur vi rankar världens kreatur.

Jag menar, Världsnaturfonden hade knappast valt en hårig spindel till symbol, hur utrotningshotad den är var. Söta djur fångar vårt medlidande.

Vi hänger ut talgbollar till de gulliga småfåglarna, men vill helst skjuta alla fula kajor.

Vi förgiftar hela byar med myror.

Vi stoppar mördarsniglar i frysen tills de dör av köld.

Vi stoppar levande maskar på en vass krok.

 

Vårt rankningssystem verkar om jag ska vara helt ärligt lite krystat. Inte helt naturligt och knappast så självklart som det först ter sig.

Istället verkar det vara något vi skapat av ren bekvämlighet. För att en promenad i skogen inte ska sluta i tårar över alla små insekter som krossats under våra skor. För att kunna äta den där köttbullen av hälften ko, hälften gris, utan att känna oss varken äcklade eller ledsna.

 

Nöff, sa grisen. Den här texten har ingen slutknorr.


Jävla januari

En krönika från förrförra året. 2011, men alla januariar är ändå likadana. Förutom den förra, när jag snart åkte iväg till Kuba nu. I år är det inte ens snö, så det här januari hatar jag lite extra.
Japp.
Hatar.
 
 
EN ENDA LÅNG MÅNDAG

Måndag. Du går till jobbet, kommer hem, sover, och vaknar upp – till ännu en måndag.

Du gäspar uppgivet, går till jobbet, äter rester till lunch, ser solen gå ner utanför, går hem, somnar framför teven, vaknar när väckarklockan ringer – till ännu en måndag.

Och sedan följer måndag, måndag, måndag, måndag – och ännu en måndag. Möjligen bryts sviten av någon enstaka ångestfylld och sömnig söndag, kanske en eller två evighetslång tisdagar, när helgen verkar evigheter bort.

 

Jag pratar inte om någon film eller mardröm, utan om något nog så vardagligt som månaden januari. Man kan tycka att det nya året borde vilja visa sig från sin bästa sida, men inte. Ni har säkert redan gissat det, men januari är den månad på året som bjuder på allra minst antal soltimmar.

Som om det inte räckte att hela svenska folket drog åt svångremmen.

 

Och vad kan man egentligen förvänta sig. Efter decembers extra allt med glöggfester, släktträffar, röda dagar, läckra praliner, överdådiga buffeer och glittrande nyårskalas så kommer så klart en vardag. Men måste den verkligen tvungen att vara så lång, så evinnerligt grå och enahanda?

 

De stora hålen i plånboken som julklapparna gjort måste nu lagas. I klädaffärerna hänger inte längre röda och glittriga klänningar längst fram, utan de bleka och urplockade resterna av mellandagsrean för nitton kronor plagget. 

Men inte ens det har vi råd med. Januari är den månad då svenska folket shoppar allra minst.

 

De där knäckarna och kolorna och skinksmörgåsarna som, så att säga, satt sig på den egna skinkan, de ska nu bort igen. Inga fler pepparkakor på eftermiddagsfikat. Inga smarriga efterrätter på fredagskvällen. Mataffärerna skyltar inte längre med hummer och exklusiva chokladaskar, utan blodpudding och toapapper.

Och alla de där julölen och glasen med glögg och nyårschampagne, de har också satt sina spår. Hög tid för en vit månad. Jo, januari är faktiskt lika med bottennotering även för systembolaget.

 

De enda som gillar januari är träningsanläggningarna. Där kryllar det av folk under januari, men inte de vanliga pigga gymmarna, utan de motvilliga motionärerna som grimaserar sig genom passet och tittar mot klockan varje minut.

Annars är det mest tomt.

Tomt på stadens uteställen, tomt på stan, tomt på fiken och restaurangerna.

 

Januari är den månad då Sverige deppar som allra mest. Inte minst jag själv.

Jag gillar helt enkelt inte januari.

Varför? Jag gillar helt enkelt inte måndagar. Och jag är långt ifrån ensam. Jag menar, det är knappast en slump att en sökning på Monday i Spotifylistan genererar låttitlar som Blue monday, Bitter monday, Rainy monday och I don't like mondays.

 

Jag har faktiskt försökt det här året. Jag har shoppat glittriga kjolar på rean, jag har bjudit in till middagar, föreslagit after work, dragit med vänner ut på lördagskvällen, dansat på stadens dansgolv hela natten lång.

 

Resultatet? En ekande tomhet.

 

För det räcker inte att jag ensam beslutar mig för att liva upp den gråaste månaden på året. Det räcker inte att två, tre eller ens tio bjuder till. Nej, endast kollektivt kan vi besegra januari!

Jag föreslår därför att vi vägrar vardagen, att vi bjuder in våra vänner och har knytkalas, att vi dansar bort de där extra kilona på klubben på kvällen eller promenerar bort dem under en heldags shoppingrunda. Jag föreslår att vi drar in lite på julklapparna och spenderar pengarna som blev över på att skämma bort oss själva.

Förhoppningsvis bjuder även världen till lite, när den ser hur mycket vi försöker.


Ta mig hem SJ!

Imorgon bär det av hemåt för att fira jul.
Jag tar tåget. Jag har alltid gillat tåg. Även när de inte riktigt varit i tid.
Det kan vara spännande att åka tåg. En gång satt jag fast i timmar någon timme utanför Stockholm. Tåget var sönder och vi kunde inget annat göra än vänta på att någon (ett annat tåg alltså) skulle komma och rädda oss. Så mycket har jag aldrig pratat med folk på ett tåg. Plötsligt ställde alla upp för varandra. Delade maten som fanns kvar, erbjöd både sällskap och tidningar och kortspel när väntan blev lång och tråkig.
 
Det kan vara trevligt med förseningar. Men imorgon är det viktigt att jag kommer hem i tid. Jag ska nämligen göra marsipantomtar och umgås med min familj. Jag litar på er, SJ!
 
God jul nu, och, passande nog, en tågkrönika:

 

EN FRÅGA OM DÅLIG DESIGN

Spolknappen. Jag tittar mig omkring i det lilla båset medan tåget skakar vidare, famlar med handen ovanför toalettstolen. Den borde sitta där. Men nej, på väggen ovanför porslinet finns bara en överkryssad målad näsduk.

De gör det för att jävlas, tänker jag och kisar mot taket; helt säkert finns där en kamera, uppsatt i något sorts säkerhetssyfte, men egentligen bara använd på firmafesterna, där personalen skrattar gott åt sådana som jag, som inte ens förstår hur något så basalt som en toalett ska användas.

Djärvt visar jag taket fingret.

 

Länge trodde jag att tågtillverkarna helt enkelt inte visste bättre. Att det var kunskapsbrist och tanklöshet som gjorde att de lyckades göra de allra enklaste vardagssaker svåra.

Men jag har åkt mycket tåg; både många och långa resor, och sett hur de metodiskt bryter mot varje designregel.

Konsekvens till exempel; när lösningarna är lika skiftande som en tonårings humör.

Eller regeln om att följa redan etablerade konventioner om sådana finns. Som att spolknappen borde sitta just ovanför toalettstolen.

Jag har med tiden blivit misstänksam. Och efter ännu mera tid alldeles säker på min sak.

 

Det som slutligen övertygade mig var dörrarna som finns mellan tågets vagnar.

Att ta sig igenom en dörr ska inte vara en utmaning. Men på tågen erbjuds en både varierande och ovanlig meny av lösningar på vad som i vanliga fall inte alls brukar vara ett problem: istället för de vanliga handtaget finns här knappar i form av strömbrytare, dörrar som dras åt sidan, dörrar som stängs just när du går igenom, och min favorit: dörrarna som för att behaga öppna sig kräver att man viftar med händerna framför dem, i ett för mig fortfarande ogenomskådat mönster.

 

Jag tittar mig omkring i det lilla båset och kan slutligen pusta ut; där är den ju! På väggen till vänster om mig, en bit nedanför midjan sitter spolknappen, så att man liksom måste huka sig lite för att se den.

Tvålen sitter där den borde, ovanför handfatet. Men vatten? Jag håller prövande händerna under kranen eftersom detta var en fungerade metod på min förra tågresa, men utan framgång. Jag böjer mig ner för att se efter under kranen, men nej, ingen knapp där heller.

Eftersom logik är ännu en regel som tågtillverkarna ivrigt bryter mot försöker jag att tänka ologiskt. I taket? Eller kanske på golvet?

Nu knackar någon på toadörren. Efter ytterligare en titt runt om i det lilla båset drar jag uppgivet till mig en pappersservett och torkar av mig tvålen på den innan jag öppnar dörren.

 

Som informationsdesigner vet jag att det inte är mitt fel att toalettbesöket dragit ut på tiden. Felet är istället dålig design. Förvirrande design. Ologisk design.

Men det förstår inte kön som börjat bli lång utanför. Kvinnan som står på tur snörper på munnen när jag går förbi, och en man med sin unga kissnödiga son vid sin sida suckar.

Frustrerad slår jag ut med armarna; det är ju inte mitt fel! Jag öppnar munnen för att förklara att vi alla utsatts för en komplott, att det helt säkert finns kameror i hela tåget som plockar upp alla våra skrattretande misstag. Men de köande människorna förstår inte, utan fortsätter att titta surt på mig. Jag blänger tillbaks; om de inte varit så otrevliga hade jag generöst tänkt ge ut några stalltips, men nu får de minsann klara sig själva! Lycka till, viskar jag tyst för mig själv och ler konspiratoriskt upp mot taket och kamerorna.

 


Misslyckad?

Ja, det är så jag känner. Ibland
 
 
När min första (och enda) bok hyllades i Svenska Dagbladet hade jag inte en tanke på att jag kanske inte skulle få vara med om det igen. Det här var ju bara början. Jag skulle skriva många fler böcker. Bättre böcker. Böcker som skulle vinna priser, bli omskrivna, bli lästa och älskade.
 
Jag kunde ju det där. Med att skriva.
 
När författarkollega efter författarkollega sedan gav ut nästa bok, och nästa. Då började jag bli stressad. Den ena sagan jag skrev på slängde jag i papperskorgen, den andra ratade förlaget.
 
När jag tänkte på framtiden år 2009 så var den inte alls klar och tydlig. Men en sak var säker: jag skulle skriva, jag skulle ge ut en andra bok och kunna kalla mig författare. Jag skulle vara författare.
 
Hedvig Andersson, författare.
 
Jag kan inte kalla mig det nu. Jag skriver inte ens. Har inte skrivit mer än skoluppgifter och krönikor på månader. Och det är som om en del av mig försvunnit. Tappats bort.
 
Man måste vara något. Inte bara någon utan något. Ha en uppgift här i livet. Bidra med något. Det har jag i alla fall alltid trott.
 
Jag öppnar dokumentet nu och försöker att inte tänka så. Försöker tänka att jag är jag. Att jag är värdefull, som det heter. Jäveln på min axel väser i mitt öra att det är bullshit.
 

NTS: sluta aldrig skriva

Hjärtat dunkar. Jag blinkar mot skärmen där jag just skrivit några nya rader i ArbetsnamnHumlan och påmints om varför jag sätter mig framför datorn med händerna över tangenterna och känner mig värdelös.
 
För att sedan, när man minst anar det,  som det brukar heta, så känns det så här. Som det gör nu. Som om man kommit på något. Uppfunnit något alldeles nytt. Som om det är spännande. Som om man inte kan vänta på att få veta hur det går. Som om man fått nya vänner. Som om man för ett ögonblick är ett geni. Allra bäst.
 
Sluta för helvete aldrig skriva, Hedvig. Lova dig själv det.

Nystart

 
Det går bra nu. Eller: rättning; det känns bra.
 
Inte ens tre veckor kvar på Volvo. Sen börjar jag plugga. Distans. Bibliotekarie. Två år.
Vem vet hur det kommer bli. Men jag tror bra.
Jag har altid trivts bra som student.
Och, varenda gång jag sett en jobbannons för bilbiotekarier de senaste åren har jag velat söka.
Två bra tecken.
 
Skickade in mitt manus, min slitna humla, till min gamla förläggare (hon är inte gammal, men ni förstår hur jag menar). Fick ett fint brev tillbaka som väckte många tankar.
 
Först kände jag mig trött så trött. Men nu har jag tänkt om. Och börjat om. Samma innehåll i stort, men ändå nytt och fräscht.
Som sagt, det känns bra.
 
Nu kör vi!
Livsdrömmar, se upp! Jag jagar er nu.
 
WTFOMG. The future's so bright I gotta wear shades!
Cobra Starship x Jump Into The Gospel – The Future's So Bright, I Gotta Wear Shades

Bara en tjejkrönika

En kompis har just avklarat Tjejvättern. Självklart säger jag grattis till prestationen. 100 kilometer på cykeln är inget man rycker på axlarna åt.

Men ändå. Det jag känner, innerst inne, är inte alls glädje för kompisen, utan en stark irritation.

 

Tjejvättern. Vad sjutton menar de med det?

Ett namn som Minivättern är lätt att tolka – betydligt kortare och antagligen bara till för barn. Även Halvvättern är en baggis att lista ut – halva distansen helt enkelt.

Men Tjejvättern? Bara till för tjejer – jo, det förstår jag ockå. Men när jag läser om upplägget på loppet så kan jag inte låta bli att undra: hur i hela friden antyder ordet tjej det faktum att skillnaden även ligger i att Tjejvättern är tre gånger så kort som rundan utan prefix?

 

Antagligen är det jag som missat något.

För efter bara en snabb titt på liknande lopp hittar jag många fler exempel: Tjejvasan – tre gånger så kort som loppet utan prefixet tjej, Lidingöloppet – följer samma mönster: sätt dit ordet tjej och loppet har plötsligt kortats från 30 till 10 kilometer, Vansbrosimmet – samma sak där.

 

När jag googlar på prefixet tjej så står det helt klart: jag har verkligen missat något!

Det verkar nämligen vara längesen ordet tjej bara kunde användas för att benämna den halvan av befolkningen som inte har en penis.

 

Alldeles vid årsskiftet, till exempel, presenterade Språkrådet en lista över nya ord. Ett av de nya orden var ”tjejsamla”, ett användbart uttryck, tyckte Språkrådet, med betydelsen att nöja sig med att samla lite granna, inte så seriöst liksom.

Man sade sig ha iakttagit att detta var ett sorts samlande typiskt tjejer, medan killar ofta blev mer intensiva i samlandet.

 

Ivrig att hängde med i svängarna och lära mig använda språket på ett modernt sätt började ja således klura på var annars prfeixet tjej kunde användas och kom fram till följande:

 

  • Tjejjobba
    Betydelse: att jobba lite mindre, till exempel 75 eller 50%.
    Bakgrund: en tredjedel av alla tjejer jobbar deltid, jämfört med en tiondel av männen. Detta beror troligtvis på att många tjejer arbetar inom sektorer där deltid är en vanlig arbetsform, som handel eller vården. Tjejer är också ofta hemma på deltid med sina barn. Männen verkar konstigt nog inte påverkas av hur många eller hur gamla barn de har.

  • Tjejlön
    Betydelse: att få lite mindre i lön.
    Bakgrund: tjejers lön är i genomsnitt 14,3% eller 52800 kronor per år lägre än männens. Detta trots att tjejer är mer högutbildade än män.

  • Tjejföretag
    Betydelse: ett mindre företag, som ofta bedrivs på fritiden och hemifrån.
    Ursprung: tjejer är underrepresenterade när det gäller att både starta och driva företag. Enskilda firmor däremot, den enklaste och minsta sorten av företag, startas till 54% av kvinnor.

  • Tjejlitterarur
    Betydelse: lättsam populärlitteratur som anses lite mindre fin är vanlig litteratur.
    Eller, vänta här nu. Det finns ju redan, med det klämkäcka namnet chic lit. En sorts litteratur som ingen kritiker skulle lovorda och som aldrig kommer att få några priser.

 

Jag läser igenom min lista och försöker skapa någon slags sammanfattning i hjärnan. Prefixet tjej gör alltså ett substantiv eller verb: mindre allvarligt, mer lättviktigt, mindre betydelsefullt, mer oväsentlig.

Ungefär som den där halvan av befolkningen som inte har penis. Eller hur var det nu?


Jag vill inte verka otrevlig eller så; men för i hela helvete, lämna mig i fred!

 



Senaste krönikan från Mariestadstidningen:

Vissa skulle kalla mig känslig. Vissa skulle till och med tycka att jag borde ta det som någon slags komplimang. En ganska klumpig och burdus sådan, men ändå, de menar ju inget illa.

Men nej, jag känner mig varken glad eller tacksam. Jag känner mig tvärtom utsatt och sårbar, och inte minst förbannad.

 

Jag sitter på cykeln. Trampar tungt i den svaga motvinden. Jag har suttit ute hela dagen och huden är brun, på gränsen till bränd. Därefter har jag tränat. Nu glänser ansiktet rött och svettigt. Jag har mina träningskläder på mig; ett turkost linne och svarta byxor som slutar strax under knät. Jag är osminkad med håret i en rufsig tofs.

Jag har hunnit cykla i cirka fem minuter när en bil tutar. Jag tittar dit och höjer handen i tron att det är någon jag känner. Men nej, jag känner inte alls igen de fyra killarna som hojtar och flinar mot mig med rutorna nedvevade.

 

Snabbt vänder jag undan blicken och cyklar vidare medan de åker så långsamt de kan bredvid mig.

Stint blickande framåt försöker jag dra upp linnet för att urringningen inte ska bli lika djup.

Bilen tutar igen när den äntligen åker förbi mig. Jag tycker att de tittar på mig i backspegeln, fortfarande flinande.

Resolut drar jag ner linnet igen.

Det är inte jag som borde förändra mig!

 

Lättretlig och blödig? Kanske? Antagligen borde jag inte bry mig alls.

Eller?
En tutning är ju ingen allvarlig sak, kan man tycka. Och nej, jämfört med andra saker som jag och mina vänner har varit med om så är det inget alls:

När jag arbetade som servitris var det vanligt att överförfriskade män med en blinkning gav de kvinnliga servitriserna sina rumsnummer.

Ute på krogen har jag stått i trånga köer till baren och plötsligt känt en varm hand innanför tröjan.

På väg hem efter en utekväll klockan två på natten har killar ropat diverse mer eller mindre obscena förslag efter mig och mina vänner.

 

Redan i grundskolan lärde vi oss att bli glada när killar retades och bråkade med oss. Jag minns mycket väl hur jag på vintern mer än gärna ville bli mulad av de populära killarna. Jag minns hur jag på sommaren med stolthet bar mina genomblöta kläder, som ett bevis på att jag minsann också var attraktiv eller spännande nog att kasta vattenballonger efter. Jag minns att jag blev glad när en kille på sjuans disko nöp mig i baken.

Men jag minns också de tjejer som dagligen utstod den här behandlingen, som tröttnade, som sade ifrån och fick som svar av lärare och andra vuxna att killarna bara retades för att de tyckte om tjejen i fråga.

 

Det var tillräckligt illa då. Och ännu värre nu. Herregud, vi är ju vuxna människor. Visst måste det finnas bättre sätt att kommunicera.

Inte kan killarna i den tutande bilen ha trott att jag skulle bli glad? Att jag tacksamt skulle vinka tillbaka, att jag skulle rodna och vingla till på min cykel? Inte trodde de väl på riktigt att jag skulle hoppa in i deras bil?

 

Funkar det, någonsin, vill jag fråga dem. Och jag hoppas vid alla eventuella högre makter och andra mäktiga väsen att svaret blir ett rungande nej.

För inte är vi så lättlurade, tjejer? Visst har vi utvecklats sedan högstadiet? Visst vet vi att vi förtjänar så mycket mer? Komplimanger som är ärligt menade, till exempel. Som inte följs av något slags villkor.

Helt enkelt ett intresse för dig som människa och något så grundläggande som en ömsesidig respekt.


Meningen med livet


Tittade just på ett program om Darwin --> http://svtplay.se/v/2496680/darwins_laddade_ide/del_3_av_3

Vilket påminde mig om en krönika jag skrev för några veckor sedan, på lite samma tema:
Världen är rätt underbar ändå!





Det här med meningen med livet. Med tanke på hur central och stor den frågan är i våra liv så är jag förvånad över att den inte kommer upp oftare. I stället märker jag så fort den närmar sig hur människor skruvar på sig, hur samtal plötsligt alldeles byter spår, hur någon nervöst skrattar.

 

Människor vill inte diskutera så tunga saker, och frågor om tro och mening möts ofta av minst sagt otydliga svar. Jo då, man tror på något. Men vad, det är höljt i mörker. När jag försöker ställa följdfrågor ser jag en osäkerhet fladdra förbi i deras ögon; jag anar till och med rädsla.

Man vill inte höra motargument. Man vill inte bli emotsagd. För tänk om vi då tillsammans skulle komma fram till att det inte finns någon mening med livet. Ingen mening alls.

 

”Alla tror väl på något” säger en vän en kväll när vi snubblar på frågan om religion.

Han tittar sig omkring och får spridda nickar som bekräftelse.

Jag nickar inte, istället tänker jag efter, letar långt inuti mig själv.

 

Det var längesedan jag gav upp tanken på någon slags klassisk gud att be till.

Jag gick ur svenska kyrkan så fort jag fyllt arton. Hjärtat trodde inte. Och hjärnan sa samma sak; jag kunde inte tro på någon gud alls när världen runtom mig såg ut som den gjorde. Nej, en sådan gud måste vara både grym och orättvis, alternativt totalt maktlös.

Jag bestämde också att om gud verkligen brydde sig om ifall man åt griskött, hade sex innan äktenskapet eller svor som en borstbindare; ja, då var han inte värd min respekt. Och om det var synd att dansa, älska och överhuvudtaget ha alltför roligt; ja, då tillbringade jag hellre en evighet i helvetet – där verkade det i alla fall hända något!

 

Men kanske tror jag på något annat, något jag knappt vet om själv? Någon sorts mening?

Jag tänker efter och skakar sedan på huvudet.

Nej. Det är faktiskt så enkelt. Jag tror inte på något alls.

 

Jag förstår människor som väljer att tro. Vi har i alla tider vänt oss till gudar och högre makter för att skapa en mening, ett sätt att stå ut med tragik och vardag och förstå det som verkar oförståeligt. För att orka gå upp varje morgon. För att vecka efter vecka orka gå till jobbet, äta, sova och springa runt runt i ekorrhjulet. För att vilja skaffa familj och sätta nya människor till denna meningslösa värld.

 

Låter det tråkigt? Ledsamt? Till och med deprimerande?

Stundom har jag hållit med och önskat att jag kunde tro, bara på något, något litet. För visst känns meningslösheten tung att bära ibland.

 

Känslan brukar hålla i sig, ibland några dagar, oftare några timmar.

Sedan ångrar jag mig alltid. För allvarligt; är livet verkligen så tråkigt och jobbigt att vi inte vill leva det om det inte finns något högre syfte?

 

Vi föds till en värld som sträcker sig i det närmaste oändlig åt alla håll. Möjligheterna, upplevelserna; livet har hur mycket som helst att erbjuda.

Jag är helt enkelt alldeles för nyfiken för att tycka att livet är tråkigt under några längre stunder. Livet är som en resa där jag vill se, smaka, lukta, känna och göra så mycket som bara möjligt är.

 

En mening? Något att tro på?

Nej tack, det behövs inte.





Tisdagsblues

Ja, någon gång ska jag bli bättre på att uppdatera min blogg. Krönikor kommer. Snart. Och få något skrivit på min gamla Humla. Eller skriver, det gör jag faktiskt. Men det går så långsamt. Kommer jag verkligen framåt? Känner mig allmänt lat om dagarna. Orkar inte träna. Orkar inte skriva. Orkar inte jobba.

Jag vill bara leka! Jag vill bara ha en evighetslång helg.

Men idag är det tisdag. Tisdagar är inte särskilt roliga. Jag känner mig lite trött och leds. Ungefär såhär:

Ännu en soluppgång
blockeras av rullgardinen
för att inte störa min nattsömn;
min väckning programmeras digitalt 

En gång sprack jag ut i världen
ivrigt lilablå

Nu gömmer jag mig
grå och urblekt
för skadliga UV-strålar
Sparar till pensionen
och aktar mig för snabba kolhydrater

Om jag inte får leva
vill jag åtminstone inte dö



(PS. Jag minns att detta var en uppgift på en skrivarverkstad, men jag kan på intet sätt minnas hur pass inspirerad denna är av den ursprungliga dikten... och inte heller minns jag vem som skrivit den.)


Festivalsentimental

Jaha. Efter fyra dagar på världens underbaraste festival är jag hemma igen. Jag vill inte. Jag vill vägra vardag. Jag vill tillbaka till Borlänge, jag vill hänga med skönt folk och lyssna på grym musik, sjunga med och bli hes, skratta mig trött...

Jag har alltid varit sådan här. Jag får liksom inte nog. Jag vill bara ha mer. Livet är en fest!

Jag blir så fruktansvärt sentimental. Jag tänker tillbaka, till år 2000, när jag skulle börja gymnasiet och min lilla hemstad skulle ha festival. Här kommer en krönika jag skrev för några år sedan, när den tredje festvalen just var över:


Den 9 juli år 2000 grät jag för att allt var över. Jag hade just upplevt ett Töreboda i eufori, älskat vartenda ögonblick och visste inte om det någonsin skulle komma tillbaka.

Nu är ett decennium av festivaler över, och den här gången gråter jag inte, hoppfull och säker på att det finns gott om nya saker att uppleva. Men låt oss börja från början:

Sommaren 2000 hade jag precis avslutat högstadiet i Töreboda och spännande nyheter väntade: jag skulle börja gymnasiet i Skövde och det var dags för den allra första Törebodafestivalen. Torget förvandlades, scener byggdes upp, förväntningarna var minst lika stora som rädslan av att allt skulle misslyckas, spricka som en ballong. En festival i lilla Töreboda; skulle det verkligen komma någon alls?

Jag var femton år och det enda som vanligtvis fanns att se fram emot var högstadiediscona någon gång i månaden i Teatern – den byggnad där vi i vanliga fall hade musiklektion, med samma människor som vi vanligtvis gick i skolan med.
Det var inte så att jag tyckte illa om Töreboda, men ofta kände jag en smått kvävande känsla av att det inte riktigt räckte till.

Festivalen 2000 var magisk. Överallt nya människor att le emot, att prata med, att dansa med. Jag var hög och berusad av ren förundran; att det kunde vara så här underbart att bara finnas till!
Bäst av allt minns jag spelningen med Markoolio, hur trängseln var (nästintill) överväldigande, och hur jag snart hade tappat bort mina vänner och stod helt själv, i ett hav av människor som vrålade med i sångerna och passade vidare ballongerna som släppts ut från scenen.
Och hur jag plötsligt inte alls var ensam, utan mittibland.

Jag minns också discot; tre kvällar av dunkande till långt efter midnatt med främlingar som alla kändessom vänner; kvällen som långsamt blev svalare medan värmen under tälttaket bara stegrades. Jag minns hur ingen ville gå därifrån, trots att sista dansen för längesedan tystnat.

Det var i ren sorg som jag på söndagen promenerade förbi den tomma gräsmattan vid gästhamnen, där tälten nu bara syntes som platta fyrkanter i gräset, förbi torget som var städat och helt outhärdligt tomt. Bara några timmar hade gått, och redan längtade jag efter mer.

Som tur var kom festivalen tillbaka, och tillbaka igen – och igen.
Sedan den andra festivalen i ordningen har jag flyttat, både en och två och flera gånger. Men varje sommar när jag kommer hem till Töreboda kan jag titta ut över torget och andas in den svaga doften av svett och värme, skymta ett hav av vajande armar och höra ett avlägset sorl av skratt och prat.

Det blir aldrig som första gången, ingen festival kan ge ett så starkt intryck som när man är femton år och utsvulten på äventyr och nöjen.
Så mitt bland barngatan och öltälten, glöm för all del inte de nya femtonåringarna som är på väg ut i stora världen. Ge dem ett minne av ett annorlunda Töreboda, ett minne som lever sig kvar, även när torget är tomt på folk. Ge dem ett minne där Töreboda känns oändligt stort och fullt av möjligheter.


Here we go again


Skriver! Samma gamla visa - ja, fast igen visa då.

To-be-romanen är nu tvåhundranio sidor lång och jag har hunnit sextio sidor in i redigeringen. Har ändrat en del, så efter de tvåhundranio sidorna, som antagligen kommer svälla till närmare trehundra, så blir det en redigering till.

Jag tar det lungt den här gången. Årsskiftet är mitt mål. Då blir den kasserad eller skickas in.


Jag hinner nu. Det är fördelen med att inte ha något arbete att gå till. Ja, den sista mars var uppdraget på Volvo slut. Nu letar jag nytt. Funderar på att börja plugga om jag inte hittar något.

Hedvig, bibliotekarie. Hur låter det?


Nu är jag hemma hos mamma och pappa för att fira påsk. Jag vaknade redan för drygt en timma sedan. Det gjorde ingen annan. Så då blev det lite morgonskrivande.

Men nu, nu väntar jag på frukost med Ray Lamontagne i öronen. Sen väntar en helg med utflykter, matlagning och kalas av alla de slag.

Balanserar



Har precis gjort storkok på fläskfile, bambuskott, blomkål, färsk koriander och kokosmjölk med glasnudlar. Glasnudlar är facinerande tycker jag. Genomskinliga. Det är inte ofta man äter sådan mat. Lyssnar på Anna Järvinen. Hon är bra.

Matlagningen är det första vettiga jag fått gjort idag. Först nu, när klockan snart är sju på kvällen känner jag mig redo, att faktiskt göra något, att ta tag i saker. Det är konstigt. Hela söndagen har jag haft ledig. Jag brukade älska lediga dagar, omfamna dem. Nu verkar jag bara slänga bort dem.

Jag tappar balansen så ofta. Jag verkar inte ha någon grund att stå på. Jag tycker mig veta vem jag är men nu famlar jag. Är jag teknisk skribent? Är det jag?
I gymnasiet fick jag hem någon sorts reklam med personliga visitkort. Hedvig Andersson, författare, stod det på ett av dem. Åh, vad det var jag! Eller?
Svenskalärare? Bibliotekarie? Copy writer?
Jag söker inte bara ett nytt jobb, jag söker en bit av mig själv.

Men skrivandet har jag ju vilket som. Även om jag aldrig mer skulle ge ut en bok så vill jag ju skriva. En alldeles för stor del av mig dör annars. Det vet jag ju. Och ändå ska det vara så svårt.

Jag ramlar, trillar dit, faller neråt. Balans. Det är svårt att hålla den när man inte vågar titta framåt utan blundar. Ibland vill jag se mig själv som pensionär, bara för att veta att allt gick bra till slut. Kanske skulle jag kunna slappna av bättre då.

I alla fall. Nu kravlar jag mig upp på bommen igen. Vi börjar med en prolog. Ett steg i taget. Håll mig i handen.

Somliga hjärtans dag

Ännu en krönika. Enjoy!



Chokladhjärtan i hjärtformade askar, blomarrangemang med glittriga hjärtan, kort med röda hjärtan, hjärtformade kakor, elektroniska hjärtan i mejlen, hjärtformade hängsmycken, hjärtformade tvålar, hjärtan på örngott, hjärtan på hjärtan på…

Amors pilar är jag ganska bra på att undvika, men hjärtana som dyker upp på de mest oväntade ställen i mitten av februari, de träffar, trots att jag duckar, rakt i bröstet, med spetsen först.

 

Alla hjärtans dag.

En vän brukade fnysa och säga att Somliga hjärtans dag vore ett mer passande namn. Och jag kan inte annat än hålla med honom.

 

Skäm bort din partner, ropar annonserna i tidningen och föreslår en spahelg eller ett restaurangbesök. Laga något gott till Alla hjärtans dag, tycker mataffärerna och visar lyxiga trerättersmenyer. Önska en kärlekslåt till din älskling, tipsar radion.

Och jag stirrar på den lilla pop up-rutan på datorn och vill slå den hårt. Slå tills den blöder, alternativt går sönder i tusen bitar.

 

Jag är inte bitter, nej då; det är bara det att jag inte riktigt fattar poängen med att fira de som redan vunnit högsta vinsten genom att bland alla miljarder människor på jordklotet lyckats hitta någon som de tycker om och som tycker om dem tillbaka.

Ja, jag erkänner: jag har lite svårt att förstå varför vi ska fira något som ändå uppmärksammas varje dag, faktiskt så till den grad att den som en dag inte känner för att hylla kärlekens skönhet gör bäst i att stanna hemma, med täcket över huvudet.

För bara så kan du undvika den mjuka rösten på radion som i ottan sjunger om sin älskade, de tio tipsen om hur du hittar din drömman under den snabba morgonsurfen, artikeln i gratistidningen du bläddrar i på bussen om ett förlorat kärleksbrev som hittat rätt efter tjugo år, det nyförälskade paret bredvid dig på lunchen som tittar på varandra med glittrande ögon, den gamla gumman och gubben som går hand i hand, reklamen om dejtingsajter i mejlkorgen, dokumentärserien klockan åtta som handlar om prinsessor på jakt efter kärlek och den romantiska komedin som avslutar tevekvällen.

 

Det borde inte kunna bli värre. Men om vår besatthet av kärlek i vanliga fall är lika stark som bamse på dunderhonung så blir den i början av februari en isbjörn på anabolas.

Som att sockra honung, som att sitta i bastun en kvalmig högsommardag.

Ni förstår? Att fira Alla hjärtans är ungefär lika logiskt som att tillägna en dag i april till alla vita, medelålders män med välfungerade familjer och välbetalda jobb.

 

Nej, jag föreslår att vi tar bort Somliga, förlåt, Alla hjärtans dag från kalendern och istället gör om den fjortonde februari till – en singeldag.

Och då menar jag inte singel som i singelkryssning där poängen är en singel ska hitta en annan singel och sluta vara singlar, utan en enda dag helt utan kärlek.

 

Alltså.

Inga romantiska filmer.

Inga tacksamma facebookinlägg i stil med ”jag har världens bästa pojk-/flickvän”.

                      Inga pussande par – varken i verkligheten, på teve eller på profilbilder på ovan nämna sida.

Inga annonser eller reklamfilmer för dejtingsajter.

Inga gulligulliga telefonsamtal på bussen eller stan där andra kan höra.

En dag.

En enda av årets trehundrasextiofem, det är väl inte så mycket att begära av alla er som redan vunnit högsta vinsten.


Hej då och på återseende 2010

Hummer och exotiska frukter, slipsknutar som skaver tätt mot halsar, smycken som glittrar ikapp med snön utanför innan båda får erkänna sig besegrade av tolvslagets raketer.

Med årets största fest och skål i bubbel ska det nya året välkomnas. Och det gamla, ja, det sparkas ut precis som julgranen. 

Ett par dagar efter jul brukar jag börja: sucka och tänka att det var rätt bra ändå, året. Och snart är det slut, konstaterar jag och fortsätter sucka.

Jag försöker tänka förnuftigt. Tiden går ju. Fort ibland och annars sakta, hur som helst går den. Och att det blir nytt år, ja, det är ju bara en, ganska så oundviklig, konsekvens av detta faktum. Och om alla anledningar att fira är bra anledningar, så måste detta vara en av de allra bästa: att jag och alla andra runtom mig har fått vara med ännu ett år.

Varför har jag då så förunderligt svårt för att känna den där feststämningen, frågar jag mig själv några timmar senare när både himlen och sinnet blivit mörkt och jag oftare och oftare finner mig själv stirrande mot stjärnorna.

Det känns så osäkert, så ödesdigert och otryggt, det där nya som hägrar. Tvåtusenelva, jag uttalar det tyst för mig själv. Den första januari, tjugohundraelva.

Ju närmre tolvslaget kommer, desto mer vill jag hålla fast vid det som varit. Jag minns spelningar, skratt med vänner och familj, ljumma sommarkvällar och stjärnklara vinternätter. Jag minns dofter och smaker, blickar och händelser. Stora saker som nya jobb och nya vänner. Små saker som en rolig utekväll, en skön sovmorgon, ett par nya skor.

Det var ju så vackert alltihop, tänker jag och undrar om jag verkligen uppskattade det till fullo. Jag borde ha känt efter mer, stannat i ögonblicket, tänker jag och försöker desperat hålla fast vid de allra sista timmarna.

När sista timmen inte längre är intakt börjar jag bli riktigt ilsken. Det är faktiskt inte riktigt rättvist att på detta sätt sparka ut det gamla året redan på slaget tolv. Att medan det fortfarande ligger alldeles synligt och sprattlar kalla det gammalt och istället hylla det nya.

Det är väl bara naturligt, tänker jag, att sörja det som varit och aldrig kommer igen. Att på riktigt få säga hej då och gråta en skvätt för att vi aldrig aldrig kommer ses igen.

Men tvåtusentio ska bli annorlunda. Det här året ska jag göra som media.

Under december fullkomligen vältrar sig tidningar, radio och teve i minnen från året som gått. Listor över årets bästa filmer, böcker, skandaler, idrottare. De viktigaste händelserna, de mäktigaste människorna.

Men nu är varken socialdemokraternas valfiasko, skidherrarnas stafettmedalj eller Paris Hiltons fängelsevistelse något som jag skulle välja ut till best of-skivan från 2011.

Nej, för att inte spendera ännu ett tolvslag med klump i halsen så har jag detta år beslutat mig för att göra mina egna listor och sammanfattningar.

Noggrant har jag därför tänkt igenom året som gått, lett åt de goda minnena och suckat åt de dåliga. Värderat, jämfört och slutligen samlat minnena i burkar – både bildligt och bokstavligt talat.

När klockan slår tolv i år hoppas jag kunna skåla in det nya året med ett leende på läpparna, och veta att det gamla året för alltid kommer finnas kvar. Ingenting försvinner, brukar det heta, det bara ändrar form. Från nutid till dåtid, från ögonblick till minnen.

Gott nytt år tvåtusenelva! Hej då, tvåtusentio – vi ses snart igen!


Tid är inte bara pengar

Vi rullar inte längre våra egna köttbullar eller panerar vår egen fisk. Istället köper vi hel- eller halvfabrikat som går snabbt att bara värma på. Det finns maskiner som tvättar åt oss, diskar, bakar. Bara trycka på en knapp. Vi behöver inte ens bre våra egna knäckebröd längre, inte blanda vår egen oboy.

Vi borde ha mer tid än någonsin. Och ändå är det precis tvärtom. Vi hinner inte med någonting.

 

Ständigt får vi i tidningar och teve råd om hur vi ska spara tid: träna på en kvart, tio maträtter under tjugo minuter; till och med sömnen försöker man effektivisera med korta power naps.

Inget ont i detta. Jag skulle inte vilja gå tillbaka till att skrubba mina kläder i iskallt sjövatten vid bryggan, och visst kan de färdiga såserna i påse vara praktiska.

Jag bara undrar vart all tid vi sparar egentligen tar vägen, och framförallt om vi lägger den på rätt saker?

 

För jag tror nämligen att vi har missförstått alltihop, ja själva meningen med livet. Jag misstänker att vi inte lever till fullo, att vi spenderar vår tid fel och prioriterar helt andra saker än de som verkligen betyder något.

 

Ibland vaknar jag alldeles före väckarklockan ska ringa och tittar ut över den vita snön, adventsljusstakarna som glimmar. Det är så vackert. Jag skulle vilja ta en lugn promenad genom det där vinterlandskapet för att sedan komma in och dricka en kopp te eller två, bläddra i tidningen.

Men nej. Väckarklockan ringer strax och påminner mig om att arbetet kallar.

I trapphuset hör jag barn skrika och föräldrar som desperat skyndar på.

Jag möter en vän som jag inte träffat på evigheter. Hon har bråttom till tåget, så vi hinner bara säga hej.

Det blir en vacker dag. För första gången på veckor är himlen klar och vid fikat hör jag att det redan finns fina skidspår i skogen. Men det hinns förstås inte med. Möjligen i helgen, om det nu inte snöar eller blir töväder. Jobbet kommer först.

 

Det är inte så att jag inte vill jobba – det är bara det att jag inte tycker att det är viktigast i livet.

För medan de flesta klagar på att de inte hinner träna, hälsa på fastern eller läsa den där kvällskursen i målning, så tänker jag att det jag inte hinner, det är att jobba heltid.

 

Det slår mig då och då, hur alldeles underbart livet är! Promenader i soluppgången, långa skridskoturer, storbak, badkarsbad, vinterbad, sommarbad, cykelturer, böcker att läsa, musik att lyssna på, platser att se, vänner och familj att umgås med och skratta med.

Och så kommer den där stressen över mig; stressen över att jag inte kommer hinna göra allt jag vill göra, att de där fyrtio timmarna i veckan på jobbet tar alldeles för mycket tid.

 

Tid är pengar brukar det heta, och tiden på jobbet ger onekligen en lön på kontot i slutet av varje månad.

Men är inte vissa timmar alldeles, alldeles för underbara för att värderas i pengar? Är inte livet som går värt mycket mer än den tunnaste teven, de hetaste märkeskläderna och det största huset, värt tusen gånger mer än ett par stövlar eller en ny bil?

Är inte tiden så mycket mer än pengar? Ja, är den rentutav inte själva livet som går?


True love!


Ja, jag har ju skrivit krönikor för Mariestadstidningen ett tag nu. Så här kommer en till alla utsocknes. Snart kommer flera. Håll till godo.





ÄKTA KÄRLEK I VINTERTID

Jag är kär. Upp över öronen förälskad. Som genom guldfärgade glasögon ser jag världen: förgylld. Klockan som i slutet av arbetsdagen som verkar tveka för varje sekund stör mig inte längre. Jag ler åt tanten i kassakön som rotar i plånboken efter den där sista enkronan. Leende säger jag god morgon klockan halv åtta och älskar hur kinderna biter efter cykelturen i minusgrader och blåst.

Jag vet att det är tidigt än. Vi är mitt i den trevande inledningen, när det är svårt att låta bli och inte gå för fort framåt. Men samtidigt älskar jag den här tiden: hur förälskelsen ibland känns mer som dröm än verklighet. Hur jag glömmer bort alltihop ibland, bara för att le brett och fånigt när jag minns igen.

Jag kommer på mig själv med att titta ut genom fönstret, se stjärnorna gnistra och plötsligt känna hur det ilar till i magen. Så många minnen, ögonblicksbilder och känslor, så många förväntningar: om jag blundar kan jag känna doften: salt, sött och kryddigt. 

Men allt det där måste vänta. Det gäller ju att inte hinna tröttna, att istället bygga upp till ett crescendo - innan allt tar slut.

Underbart är kort heter det. Och kanske är tidsbegränsningen till och med en sorts förutsättning för att förälskelsen alls ska äga rum. För givetvis skulle allt det där magiska försvinna om det blev till vardag.

Så det gäller att passa på. Jag andas in den kalla luften, tänder ljus i alla rum och tittar längtansfullt på pyntet i skyltfönstren.

Allt har sin tid. Fredagen före första advent åker stakarna och stjärnorna upp. Kanske någon krans på dörren. Samma helg bakas pepparkakor och på söndagen dricks den första koppen glögg.

Jag har så länge jag kan minnas varit hopplöst kär i jul. Jag faller pladask varje november. Det är allt jag kan tänka på, det upptar hela min fritid.

Länge trodde jag att alla kände likadant. Men ju äldre jag blivit, desto högre skrattar människor bakom min rygg. De tycker att jag är uppsnärjd i det blå, att jag är barnslig som låter mig ryckas med så. Julen är till för de små, säger de, men jag har aldrig förstått pratet om barndomens jul – jag upplever den ju varje år!

Mycket lite har förändrats, och om något så har jag lärt mig att tänja ut på förälskelsen; att njuta av varje doft, varje tradition och varje stämning, istället för att bara längta till julaftons kväll. Jag njuter av tomteparaden i Töreboda på första advent, julgranen på torget, baket och sillinläggningarna och letandet efter julklappar. Jag njuter av stakarna som lyser från varje fönster, av adventskalendern i tevesoffan. Jag skannar tidningen i jakt på julmarknader och luciakonserter. Jag njuter till och med av städningen, när varje vrå ska lukta av såpa.

Jag tycker synd om människorna som påstår att de inte gillar jul. Jag ömkar dem för att de aldrig upplevt en kärlek som min.

Men min kärlek räcker till alla! Så under hela december bakar jag saffranskakor och lussebullar och bjuder in vännerna på adventsfika. Kanske bara råkar det vara dags för adventskalendern på teven samtidigt. Och kanske tänder jag ovanligt många ljus och har glömt att stänga av datorn som spelar julsånger på högsta volym.

Det är bara att släppa taget och kasta sig ut, vill jag säga åt dem. Bara låta känslan ta över. Höra hur det säger klick, högt och tydligt, och sedan tända ett extra ljus, sjunga en sång om tomtar och känna hur magen börjar pirra.


Tidigare inlägg
RSS 2.0