Festivalsentimental

Jaha. Efter fyra dagar på världens underbaraste festival är jag hemma igen. Jag vill inte. Jag vill vägra vardag. Jag vill tillbaka till Borlänge, jag vill hänga med skönt folk och lyssna på grym musik, sjunga med och bli hes, skratta mig trött...

Jag har alltid varit sådan här. Jag får liksom inte nog. Jag vill bara ha mer. Livet är en fest!

Jag blir så fruktansvärt sentimental. Jag tänker tillbaka, till år 2000, när jag skulle börja gymnasiet och min lilla hemstad skulle ha festival. Här kommer en krönika jag skrev för några år sedan, när den tredje festvalen just var över:


Den 9 juli år 2000 grät jag för att allt var över. Jag hade just upplevt ett Töreboda i eufori, älskat vartenda ögonblick och visste inte om det någonsin skulle komma tillbaka.

Nu är ett decennium av festivaler över, och den här gången gråter jag inte, hoppfull och säker på att det finns gott om nya saker att uppleva. Men låt oss börja från början:

Sommaren 2000 hade jag precis avslutat högstadiet i Töreboda och spännande nyheter väntade: jag skulle börja gymnasiet i Skövde och det var dags för den allra första Törebodafestivalen. Torget förvandlades, scener byggdes upp, förväntningarna var minst lika stora som rädslan av att allt skulle misslyckas, spricka som en ballong. En festival i lilla Töreboda; skulle det verkligen komma någon alls?

Jag var femton år och det enda som vanligtvis fanns att se fram emot var högstadiediscona någon gång i månaden i Teatern – den byggnad där vi i vanliga fall hade musiklektion, med samma människor som vi vanligtvis gick i skolan med.
Det var inte så att jag tyckte illa om Töreboda, men ofta kände jag en smått kvävande känsla av att det inte riktigt räckte till.

Festivalen 2000 var magisk. Överallt nya människor att le emot, att prata med, att dansa med. Jag var hög och berusad av ren förundran; att det kunde vara så här underbart att bara finnas till!
Bäst av allt minns jag spelningen med Markoolio, hur trängseln var (nästintill) överväldigande, och hur jag snart hade tappat bort mina vänner och stod helt själv, i ett hav av människor som vrålade med i sångerna och passade vidare ballongerna som släppts ut från scenen.
Och hur jag plötsligt inte alls var ensam, utan mittibland.

Jag minns också discot; tre kvällar av dunkande till långt efter midnatt med främlingar som alla kändessom vänner; kvällen som långsamt blev svalare medan värmen under tälttaket bara stegrades. Jag minns hur ingen ville gå därifrån, trots att sista dansen för längesedan tystnat.

Det var i ren sorg som jag på söndagen promenerade förbi den tomma gräsmattan vid gästhamnen, där tälten nu bara syntes som platta fyrkanter i gräset, förbi torget som var städat och helt outhärdligt tomt. Bara några timmar hade gått, och redan längtade jag efter mer.

Som tur var kom festivalen tillbaka, och tillbaka igen – och igen.
Sedan den andra festivalen i ordningen har jag flyttat, både en och två och flera gånger. Men varje sommar när jag kommer hem till Töreboda kan jag titta ut över torget och andas in den svaga doften av svett och värme, skymta ett hav av vajande armar och höra ett avlägset sorl av skratt och prat.

Det blir aldrig som första gången, ingen festival kan ge ett så starkt intryck som när man är femton år och utsvulten på äventyr och nöjen.
Så mitt bland barngatan och öltälten, glöm för all del inte de nya femtonåringarna som är på väg ut i stora världen. Ge dem ett minne av ett annorlunda Töreboda, ett minne som lever sig kvar, även när torget är tomt på folk. Ge dem ett minne där Töreboda känns oändligt stort och fullt av möjligheter.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0