mittskrivandeliv

Har precis gjort storkok på fläskfile, bambuskott, blomkål, färsk koriander och kokosmjölk med glasnudlar. Glasnudlar är facinerande tycker jag. Genomskinliga. Det är inte ofta man äter sådan mat. Lyssnar på Anna Järvinen. Hon är bra.

Matlagningen är det första vettiga jag fått gjort idag. Först nu, när klockan snart är sju på kvällen känner jag mig redo, att faktiskt göra något, att ta tag i saker. Det är konstigt. Hela söndagen har jag haft ledig. Jag brukade älska lediga dagar, omfamna dem. Nu verkar jag bara slänga bort dem.

Jag tappar balansen så ofta. Jag verkar inte ha någon grund att stå på. Jag tycker mig veta vem jag är men nu famlar jag. Är jag teknisk skribent? Är det jag?
I gymnasiet fick jag hem någon sorts reklam med personliga visitkort. Hedvig Andersson, författare, stod det på ett av dem. Åh, vad det var jag! Eller?
Svenskalärare? Bibliotekarie? Copy writer?
Jag söker inte bara ett nytt jobb, jag söker en bit av mig själv.

Men skrivandet har jag ju vilket som. Även om jag aldrig mer skulle ge ut en bok så vill jag ju skriva. En alldeles för stor del av mig dör annars. Det vet jag ju. Och ändå ska det vara så svårt.

Jag ramlar, trillar dit, faller neråt. Balans. Det är svårt att hålla den när man inte vågar titta framåt utan blundar. Ibland vill jag se mig själv som pensionär, bara för att veta att allt gick bra till slut. Kanske skulle jag kunna slappna av bättre då.

I alla fall. Nu kravlar jag mig upp på bommen igen. Vi börjar med en prolog. Ett steg i taget. Håll mig i handen.