mittskrivandeliv

Mitt skönlitterära skrivande, mina krönikor och lite annat gott och blandat.

Misslyckad?

Ja, det är så jag känner. Ibland

 

 

När min första (och enda) bok hyllades i Svenska Dagbladet hade jag inte en tanke på att jag kanske inte skulle få vara med om det igen. Det här var ju bara början. Jag skulle skriva många fler böcker. Bättre böcker. Böcker som skulle vinna priser, bli omskrivna, bli lästa och älskade.

 

Jag kunde ju det där. Med att skriva.

 

När författarkollega efter författarkollega sedan gav ut nästa bok, och nästa. Då började jag bli stressad. Den ena sagan jag skrev på slängde jag i papperskorgen, den andra ratade förlaget.

 

När jag tänkte på framtiden år 2009 så var den inte alls klar och tydlig. Men en sak var säker: jag skulle skriva, jag skulle ge ut en andra bok och kunna kalla mig författare. Jag skulle vara författare.

 

Hedvig Andersson, författare.

 

Jag kan inte kalla mig det nu. Jag skriver inte ens. Har inte skrivit mer än skoluppgifter och krönikor på månader. Och det är som om en del av mig försvunnit. Tappats bort.

 

Man måste vara något. Inte bara någon utan något. Ha en uppgift här i livet. Bidra med något. Det har jag i alla fall alltid trott.

 

Jag öppnar dokumentet nu och försöker att inte tänka så. Försöker tänka att jag är jag. Att jag är värdefull, som det heter. Jäveln på min axel väser i mitt öra att det är bullshit.

 

Känner verkligen igen mig i ditt inlägg. Är också utgiven på Bonnier Carlsen 2009 och har inte heller fått till berättelse nr 2... Tyckte mycket om din bok, så hoppas och tror på många fler. /Kram M.

Känner helt igen mig =) Jag är inte utgiven men det är min dröm att bli. Har samma känsla av att inte vara värdig, av att aldrig lyckas. Men nu startade jag den här bloggen och för första gången på länge känns det så himla roligt att skriva. Jag längtar efter att skriva mer på den. Snart ska jag posta kapitel två och det känns jätteroligt =) du kanske måste hitta glädjen igen?