Ta mig hem SJ!
EN FRÅGA OM DÅLIG DESIGN
Spolknappen. Jag tittar mig omkring i det lilla båset medan tåget skakar vidare, famlar med handen ovanför toalettstolen. Den borde sitta där. Men nej, på väggen ovanför porslinet finns bara en överkryssad målad näsduk.
De gör det för att jävlas, tänker jag och kisar mot taket; helt säkert finns där en kamera, uppsatt i något sorts säkerhetssyfte, men egentligen bara använd på firmafesterna, där personalen skrattar gott åt sådana som jag, som inte ens förstår hur något så basalt som en toalett ska användas.
Djärvt visar jag taket fingret.
Länge trodde jag att tågtillverkarna helt enkelt inte visste bättre. Att det var kunskapsbrist och tanklöshet som gjorde att de lyckades göra de allra enklaste vardagssaker svåra.
Men jag har åkt mycket tåg; både många och långa resor, och sett hur de metodiskt bryter mot varje designregel.
Konsekvens till exempel; när lösningarna är lika skiftande som en tonårings humör.
Eller regeln om att följa redan etablerade konventioner om sådana finns. Som att spolknappen borde sitta just ovanför toalettstolen.
Jag har med tiden blivit misstänksam. Och efter ännu mera tid alldeles säker på min sak.
Det som slutligen övertygade mig var dörrarna som finns mellan tågets vagnar.
Att ta sig igenom en dörr ska inte vara en utmaning. Men på tågen erbjuds en både varierande och ovanlig meny av lösningar på vad som i vanliga fall inte alls brukar vara ett problem: istället för de vanliga handtaget finns här knappar i form av strömbrytare, dörrar som dras åt sidan, dörrar som stängs just när du går igenom, och min favorit: dörrarna som för att behaga öppna sig kräver att man viftar med händerna framför dem, i ett för mig fortfarande ogenomskådat mönster.
Jag tittar mig omkring i det lilla båset och kan slutligen pusta ut; där är den ju! På väggen till vänster om mig, en bit nedanför midjan sitter spolknappen, så att man liksom måste huka sig lite för att se den.
Tvålen sitter där den borde, ovanför handfatet. Men vatten? Jag håller prövande händerna under kranen eftersom detta var en fungerade metod på min förra tågresa, men utan framgång. Jag böjer mig ner för att se efter under kranen, men nej, ingen knapp där heller.
Eftersom logik är ännu en regel som tågtillverkarna ivrigt bryter mot försöker jag att tänka ologiskt. I taket? Eller kanske på golvet?
Nu knackar någon på toadörren. Efter ytterligare en titt runt om i det lilla båset drar jag uppgivet till mig en pappersservett och torkar av mig tvålen på den innan jag öppnar dörren.
Som informationsdesigner vet jag att det inte är mitt fel att toalettbesöket dragit ut på tiden. Felet är istället dålig design. Förvirrande design. Ologisk design.
Men det förstår inte kön som börjat bli lång utanför. Kvinnan som står på tur snörper på munnen när jag går förbi, och en man med sin unga kissnödiga son vid sin sida suckar.
Frustrerad slår jag ut med armarna; det är ju inte mitt fel! Jag öppnar munnen för att förklara att vi alla utsatts för en komplott, att det helt säkert finns kameror i hela tåget som plockar upp alla våra skrattretande misstag. Men de köande människorna förstår inte, utan fortsätter att titta surt på mig. Jag blänger tillbaks; om de inte varit så otrevliga hade jag generöst tänkt ge ut några stalltips, men nu får de minsann klara sig själva! Lycka till, viskar jag tyst för mig själv och ler konspiratoriskt upp mot taket och kamerorna.
