mittskrivandeliv

Nu har jag skjutit upp läsandet av min nya humla med cirka tre timmar. Jag har ätit en lång och stadit frukost, , läst gårdagens tidning en gång till, slagit på teven och letat mig fram till Fab 5 och forsatt med Gilmore Girls i cirka tio minuter innan det dåliga samvetet tog över.
Då satte jag mig vid datorn, tittade Facebook, kollade om det kommit några nya jobb, letade tidningar där jag skulle vilja jobba.

Först i detta nu tar jag fram Humlan - som för övrigt är i desperat behov av att byta namn. Det är med rädsla jag börjar läsa ännu en version av den här berättelsen. Jag tycker så mycket om historien, och efter en sväng till W&W med utlåtandet:

"Författaren är skicklig på att stilisera tid, plats och miljö och effekten blir klaustrofobisk och hemsk. Skolan, skogen och hemmet - inget annat finns för varken Max eller mamman. De är utlämnade åt varandra och åt det som ska vara normal vardag och familjelycka, men som i deras fall bara är skräck och ensamhet. Lärare, skolkamrater, läkare är mest fördömande - i alla fall oförstående.

Under läsningen imponeras jag av den unga författarens originella och mångbottnade berättelse om ett barn som inte är som andra och om klaustrofobin att vara tvingad att ta ansvar för detta "odjur". Det är en djupt berörande, mogen och mörk skräckhistoria med många nyanser, bilder och stämningslägen."
 
är jag ovillig att bara ge upp berättelsen. Men:

"Samtidigt finns det avgörande brister i utförandet. Framförallt gäller det växlingen mellan mammans och Max kapitel. Max är redan skolpojke när han börjar berätta medan mamman börjar från början. De olika startpunkterna gör att den spänning som finns i pojkens abnorma växande snart uteblir eftersom han börjar krympa i Max egen berättelse medan han fortsätter att växa så att det knakar i sin mammas. Resultatet blir att mammans kapitel blir tråkiga eftersom det känns som om man som läsare redan har passerat de stadier hon beskriver, även om de i sig är välskrivna."

Nu har jag gjort så stora förändringar i manuset och framförallt tagit bort så mycket att jag inte vet om jag tappat bort historien totalt eller om jag lyckats få den dit jag vill.

Enda sättet att få ett svar är såklart att börja läsa.



11.20. Ett djupt andetag, blundar. Andas ut. Nu ska jag läsa.