mittskrivandeliv

Ja, hur går det egentligen?


På sistone har jag velat berätta om så mycket annat att själva skrivandet har fått stå i skymyndan ett tag. Berättandet om skrivandet alltså. Sedan jag kom hit i lördags har jag mestadels suttit framför datorn.


Det som blinkat på skärmen har varit min käraste Humla. Och när jag började gå igenom manuset i söndags så upptäckte jag (till min glädje) att jag så mycket höll med Camilla i hennes kommentarer:

Första hälften var faktiskt jäkligt bra.
Sedan ändrade jag om, flyttade, tog bort och lade till i cirka 30 sidor.
Och slutet (precis som Camilla sa!) höll inte! Alltså gick det väck. Ack så ont det gjorde och vissa formuleringar gjorde så pass ont att jag flyttade dem, passade in dem på andra ställen.


Det enda som gör mig orolig nu är att det hela inte ens tog en vecka. För snabbt?

Ska försöka låta den vila, så smått börja på nästa projekt och läsa igenom min Humla igen om någon vecka. Det är faktiskt lite som en chokladbit som ligger i ett skåp... eller en sårskorpa man inte kan låta bli att pilla på...

Det är där jag befinner mig sedan lördag kväll.

Åkte hit direkt efter bokmässan. Och där kan vi snacka kontraster. Från hundra pers på en kvadratmeter (ja, jag överdriver, men bara lite), fester och upplevelser hela tiden - till tystnad, lugn och ro.

Det härliga är att jag älskar båda ytterligheterna!

Jag har faktiskt trivts från första stund här ute på landet. Och så här ser det ut:









Är det inte vackert så sig! Hittills har jag skrivit, skrivit, skrivit, gjort lite skoluppgifter, varit i Perstorp och på promenad. Mer om detta i nästa uppdatering.

Nu tänkte jag skriva lite till, sedan kolla på Mannen under trappan (här finns ingen teve, så min kärlek för svtplay har plötsligt ökat dramatiskt).

Vi tar det väl från början och lite långsammare den här gången.

Anlände till Göteborg klockan tio på torsdag morgon. Redan på tåget märktes att något var på gång. För det första var det fullt. För det andra var det ovanligt många bibliotikarier där. Och för det tredje verkade varenda en bläddra i tidningen med seminarieprogram. Visst sjutton hade jag god lust att peka på min bild däri och säga: Gå på det!

Efter att ha frågat om jag borde stå på höger eller vänster sida om vägen för att buss 52 skulle ta mig till hotell Panorama och fått en öm kläm om armen (göteborgare är så vänliga!) checkade jag in. Lade bara av mig väskorna innan jag och min redaktör Jeanna promenerade ner till Svenska mässan.

Där träffade jag en fotograf från Skaraborgsbygden, och posade ett tag med solen i ögonen.

Folkvimmel. Bokprat (se föregående inlägg). Seminarium. När klockan var fyra var jag redan helt slut.

"Min monter"
 


Klockan sex var jag dock igång igen, omklädd för en mingelkväll, följd av restaurangbesök där jag satt mittemot Annika Thor, vars författarskap jag bara är så grymt imponerad över, och bredvid Magnus Nordin som gett ut ett tiotal böcker! Och så lilla jag. Väldigt trevligt var det, med gazpachosoppa, löjroms, sejfilé och creme brylé. 

Efteråt var jag trött. Men ingen bokmässa utan Park, sades det. Så okej. Men nej, jag förstod inte tjusningen med det hela. Trångt och ingen dans, inga jag kände... däremot många man kände igen.

Fredagen var lite lugnare. Då hade jag och Jessica bara ett monstersamtal med Ola Lindholm om hur det var att debutera. Vilket i och för sig inte var så bara. Men Ola visade sig vara både trevlig och bra på att ställa frågor. Jag tyckte att det gick toppen!

På kvällen var det åter dags för fest. Den här gången började det hela med förlagsbuffé på Gothia hotell. Sedan var jag trött och tänkte gå hem. Men med några glas vin i omlopp var jag inte svår att övertyga. Ingen bokmässa utan Heaven 23. 

Så lördagen var lite trött. Efter en ordentligt hotellfrukost var jag dock redo. Ernst Kirchtieger, Jonas Gardell, filosofiprat, och sedan till montern igen för ännu ett prat om hur det är att vara debutant.

Efter några mackor och en frukt i Speakers Lounge var det dags att åka. Men Bokmässan 2009, den kommer jag alltid minnas som något helt otroligt underbart roligt, spännande, läskigt, uppmuntrande, nervöst, kul...

Nästa inlägg: till Perstorp!

Nu sitter jag här på hotellet, tittar på teve (Top Model Australia) och försöker unkomma huvudvärken som tränger sig på. Snart ska jag vidare till mingel med Bonnierförlagen och sedan restaurang Tvåkanten med några författare och några förlagsfolk.

Idag har varit en otrolig dag. Strosade runt på mässan och kände mig otroligt mycket sm kusinen från landet. Runt, runt gick jag. Tittade, hit, dit. Gick upp till Speakers Lounge - mackor, muffin, bullar, godis och frukt - och framförallt en lugn stund inför mitt bokprat klockan 13.

Åh, vad roligt det var. Och så tryggt det kändes med min förläggare Eva mittemot mig och bibliotikarien hemifrån i publiken. Tänk, att så många ville komma och lyssna på mig! Tjejen som kom fram efteråt och sa att jag var så inspirerande vill jag bara tacka och krama tusen gånger om.  

Imorgon och på lördag är mitt enda uppdrag Debutantjouren, och då hoppas jag hinna besöka massa seminarier. Det finns så otroligt mycket att se.

Jag kommer sova gott i natt!

Mitt skrivande liv står just nu stilla. Jag kan inte ens läsa igenom och redigera mina grejer längre. Allt känns bara otroligt dåligt! Vet inte om jag har någon slags undermedveten idé om att jag ska vänta till Skåne eller vad det handlar om.

I så fall berättar jag nu högt och tydligt för mig själv: DÅLIG IDÉ!

Annars rullar det på: Har nu pratat med Vadsbogymnasiet om att komma dit och prata med eleverna inför en novelltävling de ska ha. Riktigt kul!
Och Bokmässan närmar sig med stormsteg. Kul, kul!

Men imorgon då?
Varför inte fylla dagen proppfull med skrivande?
Ja, varför inte.
Gör så, det tycker jag. 

Vilka underbara sensommardagar det har varit! För att riktigt njuta har jag ätit glass, solar, läst i gräset, tagit långa promenader och gått i linne.

Men snart är det höst - en årstid som jag bara älskar!


Den 22 oktober ska jag vara på Mariestads bibliotek och prata. Jag vet, det är ganska långt dit. Men jag ser fram emot det redan, och har redan funderat en hel del på vad folk vill veta...
Förslag, frågor, idéer?


Har nu kommit 21 sidor in i Maj. Vet fortfarande inte riktigt var det hela leder.


Har också börjat kursen i Grafisk design. Första uppgiften var ett självporträtt i gråskala + en färg och med ett beskrivande ord. Kul (och svår) uppgift.

Skulle egentligen haft med en närbild här på smycket, för jäklar vad petig jag var där!

Har fått så många fina ord om min bok att jag nästan blir rädd.

Det måste har varit en lyckoträff. Nybörjartur. One hit wonder (fästan man knappast kan prata om radioplåga).



Jag vill ju mer. Jag vill ju leva såhär, skrivande. Jag vill ju vara såhär, författare.

Förlaget hörde av sig angående min andra bok. Första halvan - toppen. Två tredjedelar - det funkade fortfarande. Men näe, något fattas fortfarande. Jag kan förstå vad hon menar. Jag känner själv att den inte är lika självklar på något sätt.

Kanske vill jag för mycket. Kanske måste jag bara slappna av, skriva för att det är roligt och ingenting annat. Inte, inte, inte tänka bok - utan sida efter sida med text bara.

I Perstorp tänkte jag ta tag i det igen.



(För övrigt befinner jag mig i ett hem av hostande, snorande sjuklingar. Jag ska aldrig någonsin jobba med sjuka, det är allt jag säger.)

Helgen skulle ha varit två lugna dagar ensam hemma i huset, fyllda av skrivande och lugn och ro.


Men, så knackade mamma på min dörr klockan tio i sex i lördags morse. Pappa hade blivit sjuk och kunde inte följa med på deras bussresa.
Ville jag?

Så där låg jag i sängen i valet mellan:
att vara kvar ensam med en sjuk man (vi vet alla hur de blir)
eller följa med på en bussresa där medelåldern skulle vara en bit över pensionsålder.

Så klart jag ville!

Därför har jag spenderat det mesta av helgen - på en buss!


För övrigt var Dalhalla pampigt värre: Arenan var ett gigantiskt stenbrott, runt omkring scenen var en turkos sjö där artisterna kom i roddbåt, en operasopran sjöng från minst sagt höga höjder, en liten sjönsjungande pojke visades plötsligt i en lucka i scentaket, och fyrverkeriet sparade inte på något.


Tellberg där vi bodde var otroligt pittoreskt.


Fascinerande, och i alla fall för stunden inspirerande, var Zorn och Emmas hem liksom Carl Larssons och Karins. En gång ska jag också ha ett sådär vackert personligt och utsmyckat hem och få täta besök av mina intressanta konstnärliga vänner.

... står det på en röd tröja i min garderob och just nu känns det hyfsat sant.


Först vistelsestipendiet i Hagstad, Perstorp, Skåne, som gav mig ytterligare några månader att hitta ett jobb.

Sedan kom jag in på kursen i grafisk design på distans från Högskolan i Kristianstad. Ska bli skitkul (hoppas jag) och dessutom ger det mig pengar till mat... Mat är bra, inte sant.

Har också fått lite, med betoning på lite, positiv feedback från alla företag jag söker jobb hos. Märker när jag ringer runt och tjatar att jag inte alls trivs med det. Att ringa runt i arbetet som reporter har jag inget emot. Men det här. Jag känner mig bara dum och naiv. Men jag hoppas ju att kunna få in en fot, som det så fint heter. De flesta har såklart redan folk som de hör av sig till. Smidigt, jo visst. Men tänk om jag är mycket bättre då... 
Tredje postiva saken är i alla fall att en av alla dessa företag har sagt att de ska höra av sig med uppdrag. 





Idag har varit en bra dag. Jag tränat, städat, skrivit, duschat och nu gjort mig ordning för att fira min mosters man. Kalas är alltid trevligt, och dessutom får man klä upp sig en smula. Det är jag som fixat paketen också, en annan sak som jag gillar skarpt. Särskilt när man slipper betala...



Och så kul med alla som hört av sig efter att ha läst recensionen i SvD eller min lilla blogg.

Idag vaknade jag och satte på datorn för att som vanligt kolla mejlen. Och där fanns glada nyheter! Svenska Dagbladet hade skrivit helt otroligt fina ord om Bortom världen utanför.

Gick till stan i ett lyckorus för att köpa tidningen. Extremt overkligt att se sitt eget ansikte på framsidan av kulturbilagan... Och att läsa att min bok är "Lysande"... Och tanken på att folk jag inte känner läser boken...

Börjar så smått tro att jag aldrig kommer fatta.

En bonus var dessutom den astrologiska analysen...
Einstein, Ebbot, Carola; ja, den här snubben har analyserat de flesta.

I värmen och solskenet fick jag för mig att ha mina fina sandaler på mig, vilket efter nästan två timmars promenerande orsakade en blodblåsa på hälen. Men inte ens det förstörde lyckan! Solade, läste och avslutade en underbar sensommarkväll med korvgrillning.

Har nu kommit sju sidor in på min nya historia, med (det något ironiska) arbetsnamnet Sköna maj.

PS. Tack för alla gratulationer. De värmer mer än solen till och med.