mittskrivandeliv

Sista kvällen i huset.

I mörkret utanför piskar regnet och viner vinden. Då och då dunsar avblåsta kvistar mot rutorna. Lamporna blinkar, som ett ständigt hot om strömavbrott.


Mest känns det bra att åka härifrån. Pausen är slut nu.

Men visst känns det också lite vemodigt. Jag har trivts här, i lugn och ro och med så många konstnärsandar alldeles nära. Men det har också varit otroligt ensamt.


Det viktigaste är att jag har fått gjort det jag kom hit för, och det har jag. Till och med mer.

Det är bara just nu som jag inte gör mycket mer än håller tummarna. Det är inte ofta som jag tillåter mig att ta en paus från skrivandet, men senaste veckan har det bara inte gått. Inte ens att läsa gammalt har funkat. Humlan ligger och väntar på besked från Wahlström & Widstrand. Har blivit varnad att det kan ta ett tag.




Hej då: Det vackra huset, Alla promenadslingor, Hästarna som ville hälsa, De fina kossorna, Hönsen i Ådala, Kissen som hälsade på ibland, Berit och Åke, Vildrosor & Höns, De vackra tavlorna här, De dignande bokhyllorna, Ensamheten, Lugnet, Mörkret.