mittskrivandeliv

Känner mig som Alfons Åberg.

Men jag var bara tvungen. Att inte riktigt släppa Bäst leka lika barn (allltså, humlan).
Den kom tillbaka under promenader och pockade på uppmärksamhet, ville inte riktigt sluta som den gjorde.
Så nu satte jag mig och ändrade på det där jag funderat på. 

Puh! Känns mycket bättre.

Nu hoppas jag kunna släppa den helt och gå vidare till nästa historia. Känner mig otroligt osäker på om Maj är något att överhuvudtaget arbeta vidare med, men jag måste ju faktiskt ge det ett försök, även om en ny liten tanke spirar som jag tycker verkar så spännande!

En i taget, eller högst två tror jag är en bra idé...



Nu är det mindre än en vecka kvar här i Skåne.
Det finns saker som är helt underbart här. Idag såg jag till exempel på när två ekorrar busade utanför fönstret.
Men visst känns det ganska skönt att snart ha lite människor omkring sig, att kunna gå och handla utan att behöva cykla drygt en halvtimma och frysa sönder händerna. Men det skulle kännas skönare om jag visste vart jag skulle ta vägen sedan. Så klart får jag bo hos mamma och pappa, och det blir nog ganska bra, nu när det är jul och allt.
Men visst hade det inte varit helt fel med en egen lägenhet.