Nummer två
Har fått så många fina ord om min bok att jag nästan blir rädd.
Det måste har varit en lyckoträff. Nybörjartur. One hit wonder (fästan man knappast kan prata om radioplåga).
Jag vill ju mer. Jag vill ju leva såhär, skrivande. Jag vill ju vara såhär, författare.
Förlaget hörde av sig angående min andra bok. Första halvan - toppen. Två tredjedelar - det funkade fortfarande. Men näe, något fattas fortfarande. Jag kan förstå vad hon menar. Jag känner själv att den inte är lika självklar på något sätt.
Kanske vill jag för mycket. Kanske måste jag bara slappna av, skriva för att det är roligt och ingenting annat. Inte, inte, inte tänka bok - utan sida efter sida med text bara.
I Perstorp tänkte jag ta tag i det igen.
(För övrigt befinner jag mig i ett hem av hostande, snorande sjuklingar. Jag ska aldrig någonsin jobba med sjuka, det är allt jag säger.)
Kommentarer
Trackback
