mittskrivandeliv

Ja, hur går det egentligen?


På sistone har jag velat berätta om så mycket annat att själva skrivandet har fått stå i skymyndan ett tag. Berättandet om skrivandet alltså. Sedan jag kom hit i lördags har jag mestadels suttit framför datorn.


Det som blinkat på skärmen har varit min käraste Humla. Och när jag började gå igenom manuset i söndags så upptäckte jag (till min glädje) att jag så mycket höll med Camilla i hennes kommentarer:

Första hälften var faktiskt jäkligt bra.
Sedan ändrade jag om, flyttade, tog bort och lade till i cirka 30 sidor.
Och slutet (precis som Camilla sa!) höll inte! Alltså gick det väck. Ack så ont det gjorde och vissa formuleringar gjorde så pass ont att jag flyttade dem, passade in dem på andra ställen.


Det enda som gör mig orolig nu är att det hela inte ens tog en vecka. För snabbt?

Ska försöka låta den vila, så smått börja på nästa projekt och läsa igenom min Humla igen om någon vecka. Det är faktiskt lite som en chokladbit som ligger i ett skåp... eller en sårskorpa man inte kan låta bli att pilla på...