mittskrivandeliv

Hummer och exotiska frukter, slipsknutar som skaver tätt mot halsar, smycken som glittrar ikapp med snön utanför innan båda får erkänna sig besegrade av tolvslagets raketer.

Med årets största fest och skål i bubbel ska det nya året välkomnas. Och det gamla, ja, det sparkas ut precis som julgranen. 

Ett par dagar efter jul brukar jag börja: sucka och tänka att det var rätt bra ändå, året. Och snart är det slut, konstaterar jag och fortsätter sucka.

Jag försöker tänka förnuftigt. Tiden går ju. Fort ibland och annars sakta, hur som helst går den. Och att det blir nytt år, ja, det är ju bara en, ganska så oundviklig, konsekvens av detta faktum. Och om alla anledningar att fira är bra anledningar, så måste detta vara en av de allra bästa: att jag och alla andra runtom mig har fått vara med ännu ett år.

Varför har jag då så förunderligt svårt för att känna den där feststämningen, frågar jag mig själv några timmar senare när både himlen och sinnet blivit mörkt och jag oftare och oftare finner mig själv stirrande mot stjärnorna.

Det känns så osäkert, så ödesdigert och otryggt, det där nya som hägrar. Tvåtusenelva, jag uttalar det tyst för mig själv. Den första januari, tjugohundraelva.

Ju närmre tolvslaget kommer, desto mer vill jag hålla fast vid det som varit. Jag minns spelningar, skratt med vänner och familj, ljumma sommarkvällar och stjärnklara vinternätter. Jag minns dofter och smaker, blickar och händelser. Stora saker som nya jobb och nya vänner. Små saker som en rolig utekväll, en skön sovmorgon, ett par nya skor.

Det var ju så vackert alltihop, tänker jag och undrar om jag verkligen uppskattade det till fullo. Jag borde ha känt efter mer, stannat i ögonblicket, tänker jag och försöker desperat hålla fast vid de allra sista timmarna.

När sista timmen inte längre är intakt börjar jag bli riktigt ilsken. Det är faktiskt inte riktigt rättvist att på detta sätt sparka ut det gamla året redan på slaget tolv. Att medan det fortfarande ligger alldeles synligt och sprattlar kalla det gammalt och istället hylla det nya.

Det är väl bara naturligt, tänker jag, att sörja det som varit och aldrig kommer igen. Att på riktigt få säga hej då och gråta en skvätt för att vi aldrig aldrig kommer ses igen.

Men tvåtusentio ska bli annorlunda. Det här året ska jag göra som media.

Under december fullkomligen vältrar sig tidningar, radio och teve i minnen från året som gått. Listor över årets bästa filmer, böcker, skandaler, idrottare. De viktigaste händelserna, de mäktigaste människorna.

Men nu är varken socialdemokraternas valfiasko, skidherrarnas stafettmedalj eller Paris Hiltons fängelsevistelse något som jag skulle välja ut till best of-skivan från 2011.

Nej, för att inte spendera ännu ett tolvslag med klump i halsen så har jag detta år beslutat mig för att göra mina egna listor och sammanfattningar.

Noggrant har jag därför tänkt igenom året som gått, lett åt de goda minnena och suckat åt de dåliga. Värderat, jämfört och slutligen samlat minnena i burkar – både bildligt och bokstavligt talat.

När klockan slår tolv i år hoppas jag kunna skåla in det nya året med ett leende på läpparna, och veta att det gamla året för alltid kommer finnas kvar. Ingenting försvinner, brukar det heta, det bara ändrar form. Från nutid till dåtid, från ögonblick till minnen.

Gott nytt år tvåtusenelva! Hej då, tvåtusentio – vi ses snart igen!