mittskrivandeliv

Med den senaste kalabaliken runt matindustrins fusk i färskt minne kan jag inte låta bli att undra om upprördheten blivit lika stor om lasagnen visat sig innehålla resterna av något annat djur: får, till exempel, eller vildsvin.

Vildsvinsköttskandalen? Klingar lite tomt, inte sant?

 

Men nu var det, som vi alla minns, hästkött i lasagnen och tidningarna runtom i landen var ivriga att göra enkäter med frågor som: Skulle du kunna tänka dig att äta häst? Samma tidningar printade rubriker så svarta att försäljningen av trycksvärta torde gått upp med flera liter.

Självklart är det inte bra att matindustrin lurar människor. Men. Som sagt. Jag tror inte att det var däri skandalen egentligen låg. Jag tror att det vi förfärades över istället var att matindustrin använde sig av söta små oskyldiga ponnys.

Hästar äter man inte. Kor äter man. Grisar äter man. Kycklingar äter man. Men inte hästar.

 

Jag vill bara ställa en liten försiktig fråga. Varför är det så?

Är det alldeles självklart att hästar är mer värda än till exempel kor? Är hästar på något sätt mer tama, mer lika människan? Är de till mer nytta för oss? Indiens befolkning tycker knappast det.

 

Jämförelsevis är hästar ändå aptitliga skapelser, om vi väger smaken mot den hos exempelvis hundar och katter. Dessa djur äter man inte. Punkt. Att kineser tycker annorlunda, det bryr vi oss inte om.

Bilder av flådda katter får oss att gråta.

Kyckling klyver vi däremot lugnt i köket.

Och kräftor kokar vi levande.

 

Sedan finns det djur som vi inte äter av motsatt anledning: de är för långt ner på skalan; äckliga, smutsiga djur. Jag pratar om råttor, kackerlackor, möss.

Att vildsvin gärna bökar runt bland sopor verkar dock inte göra deras kött mindre aptitligt.

 

Det är inte bara sannolikheten att djuret hamnar på vår tallrik som vittnar om hur vi rankar världens kreatur.

Jag menar, Världsnaturfonden hade knappast valt en hårig spindel till symbol, hur utrotningshotad den är var. Söta djur fångar vårt medlidande.

Vi hänger ut talgbollar till de gulliga småfåglarna, men vill helst skjuta alla fula kajor.

Vi förgiftar hela byar med myror.

Vi stoppar mördarsniglar i frysen tills de dör av köld.

Vi stoppar levande maskar på en vass krok.

 

Vårt rankningssystem verkar om jag ska vara helt ärligt lite krystat. Inte helt naturligt och knappast så självklart som det först ter sig.

Istället verkar det vara något vi skapat av ren bekvämlighet. För att en promenad i skogen inte ska sluta i tårar över alla små insekter som krossats under våra skor. För att kunna äta den där köttbullen av hälften ko, hälften gris, utan att känna oss varken äcklade eller ledsna.

 

Nöff, sa grisen. Den här texten har ingen slutknorr.