mittskrivandeliv

Fyra främlingar sitter runt ett bord. Vi går igenom de där grundläggande måste-frågorna och jag har just fått frågan: Så, vad gör du då? Och sanningsenligt svarat att jag utbildar mig till bibliotekarie.
"Det är det värsta man kan utbilda sig till!"
Utbrister mannen mittemot mig som jag aldrig tidigare träffat.
"Det är ett slöseri med ditt intellekt!"
Fortsätter mannen som jag aldrig tidigare träffat.

Jag vill så klart ge svar på tal. På ett lagom snitsigt sätt få honom att förstå att man inte säger sådär till en människa. Istället frågar jag stammande vad han menar; som om det är jag som fattat fel. (Det handlar så klart om pengar. Mycket verkar handa om pengar – särskilt när man pratar med äldre män; kanske är de bittra på grannen med den finare bilen? Sak samma, det hör inte hit.)
Vi går snart över till andra samtalsämnen, men jag kan inte släppa förolämpningen. Istället funderar jag ut repliker att svara med. Nästa gång, tänker jag, då är jag beredd. Spänt väntar jag, men nej, den resterande timmen är mannen typiskt nog förhållandevis trevlig.

Jag har ett ganska stort lager av svar på tal-repliker nu. Även otrevliga människor verkar nämligen fatta att det inte går att förolämpa en människa mer än en gång innan hon börjar säga ifrån. Och jag verkar inte vara så smart som jag tror, eftersom min hjärna står stilla och inaktiv och behöver alldeles orimligt lång betänketid för att komma på ett svar på en överraskande förolämpning.

Därför funderar jag på att skriva en svar på tal-bok. En hel bok alltså, full med svar på förolämpningar, indelade i kategorier som exempelvis:
Förolämpningar som förutsätter att du inte gör/äter/dricker/gillar vissa saker för att du är kvinna/man.
Förolämpningar som förutsätter att du inte kan något för att du är ung/gammal/outbildad/välutbildad.
Förolämpningar som går ut på att du är ful/tjock/oattraktiv.

Nästa gång någon förolämpar mig kan jag således be personen i fråga att vänta ett ögonblick, bläddra fram lämplig kategori och välja en passande svarsreplik. Lagom vass. Lagom kaxig.

Kanske hade jag med boken i hand svarat:
Jag tänker inte ens svara på det; jag anser nämligen att sådana här konversationer är ett slöseri med mitt intellekt.
Eller lite snällare: Nåja, alla prioriterar vi olika här i livet. Vissa prioriterar en robotgräsklippare; själv prioriterar jag att trivas med vad jag gör åtta timmar per dag, fem dagar i veckan.

Jag spolar tillbaka tiden i huvudet. Testar mina repliker och ser hur mannen mittemot mig bleknar. Snart, tänker jag, finns svar på tal-boken i var mans och kvinnas ficka, och då får bittra gamla män och andra med samma förolämpningsivriga tendenser passa sig!