Vi har inte lärt oss nåt
EU-valet är över. Och alla verkar överens: det är en skam för Sverige att SD fått så många röster. Fler än centern. Fler än vänsterpartiet. Fler än kristdemokraterna. SD är i nuläget Sveriges femte största parti.
Jag undrar om vi inte måste byta taktik. Jag säger vi, för inför detta val känns det som om vi alla har kämpat, för att så många som möjligt ska rösta, på allt annat än Sverigedemokraterna. Och ändå: var tionde person i Sverige som röstade lade sin röst på SD.
Jag undrar vilka de är. Jag undrar om det är unga, outbildade män – ursinniga på att utlänningarna tar deras jobb och stjäl deras brudar. Eller kanske lika outbildade, men långt äldre pensionärer, som längtar tillbaka till Sverige som det brukade se ut, färgat genom deras nostalgiska glasögon.
Jag känner ingen som röstar på SD.
Jag känner heller ingen som har hemorrojder...
Eller kanske gör jag det. Kanske är SD-väljaren inte alls en stereotyp, utan någon som finns överallt omkring oss? Kanske väljer de bara att inte vara öppna med sin läggning? När tidningar och teve, sociala medier, jag själv, och politiker från alla håll och kanter säger att det är skamfullt, fult, idiotiskt, dumt, äckligt att rösta SD.
Det slår mig: hur ska vi då kunna argumentera med dem? Om vi inte ens vill giltigförklara deras åsikter, utan är alltför upptagna med att säga hur fel de är; hur ska vi då kunna visa dem vad konsekvensen av SD:s politik blir?
Allt känns som något slags studentspex säger en vän till mig. Plakat och valstugor. Som ett enda reklamjippo.
För många känns politiken avlägsen. För många känns alla partier och alla politiker likadana: fulla av falska löften, floskler och tomma vackra ord. Det är svårt att sätta sig in i vad sänkta skatter eller ett stopp av vinster i privata skolor faktiskt innebär – för att inte tala om att införa Euron som valuta. Politikerna gör det heller inte lätt för oss. Det finstilta nämns sällan på valaffischerna.
Så medan de flesta inte ser SD som ett alternativ, så finns det människor som ser SD som det enda alternativa alternativet, eller helt enkelt bara som ett bra alternativ – det bästa. Faktiskt ganska många människor. Sisådär var tionde röstande.
Det går inte att tysta SD. Vi har försökt i några år nu. Det går inte att idiotförklara dem. Vi har försökt även med det.
Så kanske vore det bästa istället att behandla dem ungefär som vilket annat parti som helst. Låta dem smälta in. Inte skapa en vi och dem-känsla. Inte göra ”dem” till det alternativa. Inte göra ”dem” till underdog. Utan göra SD till det tråkiga, inskränkta och gammalmodiga parti de faktiskt är.
Jag vet inte om det funkar. Men partiet verkar inte försvinna hur mycket vi än blundar. Kanske är det värt ett försök?
Svar på tal-bok
Fyra främlingar sitter runt ett bord. Vi går igenom de där grundläggande måste-frågorna och jag har just fått frågan: Så, vad gör du då? Och sanningsenligt svarat att jag utbildar mig till bibliotekarie.
"Det är det värsta man kan utbilda sig till!"
Utbrister mannen mittemot mig som jag aldrig tidigare träffat.
"Det är ett slöseri med ditt intellekt!"
Fortsätter mannen som jag aldrig tidigare träffat.
Jag vill så klart ge svar på tal. På ett lagom snitsigt sätt få honom att förstå att man inte säger sådär till en människa. Istället frågar jag stammande vad han menar; som om det är jag som fattat fel. (Det handlar så klart om pengar. Mycket verkar handa om pengar – särskilt när man pratar med äldre män; kanske är de bittra på grannen med den finare bilen? Sak samma, det hör inte hit.)
Vi går snart över till andra samtalsämnen, men jag kan inte släppa förolämpningen. Istället funderar jag ut repliker att svara med. Nästa gång, tänker jag, då är jag beredd. Spänt väntar jag, men nej, den resterande timmen är mannen typiskt nog förhållandevis trevlig.
Jag har ett ganska stort lager av svar på tal-repliker nu. Även otrevliga människor verkar nämligen fatta att det inte går att förolämpa en människa mer än en gång innan hon börjar säga ifrån. Och jag verkar inte vara så smart som jag tror, eftersom min hjärna står stilla och inaktiv och behöver alldeles orimligt lång betänketid för att komma på ett svar på en överraskande förolämpning.
Därför funderar jag på att skriva en svar på tal-bok. En hel bok alltså, full med svar på förolämpningar, indelade i kategorier som exempelvis:
Förolämpningar som förutsätter att du inte gör/äter/dricker/gillar vissa saker för att du är kvinna/man.
Förolämpningar som förutsätter att du inte kan något för att du är ung/gammal/outbildad/välutbildad.
Förolämpningar som går ut på att du är ful/tjock/oattraktiv.
Nästa gång någon förolämpar mig kan jag således be personen i fråga att vänta ett ögonblick, bläddra fram lämplig kategori och välja en passande svarsreplik. Lagom vass. Lagom kaxig.
Kanske hade jag med boken i hand svarat:
Jag tänker inte ens svara på det; jag anser nämligen att sådana här konversationer är ett slöseri med mitt intellekt.
Eller lite snällare: Nåja, alla prioriterar vi olika här i livet. Vissa prioriterar en robotgräsklippare; själv prioriterar jag att trivas med vad jag gör åtta timmar per dag, fem dagar i veckan.
Jag spolar tillbaka tiden i huvudet. Testar mina repliker och ser hur mannen mittemot mig bleknar. Snart, tänker jag, finns svar på tal-boken i var mans och kvinnas ficka, och då får bittra gamla män och andra med samma förolämpningsivriga tendenser passa sig!
Är sex våldsamt eller är våld sexigt?
I veckan friades tre killar från en misstänkt våldtäkt.
En tjej går på en fest in i sovrummet med en kille. De klär av sig. En andra kille kommer sedan in i rummet och begär att tjejen ger honom oralsex. En tredje kille filmar händelsen medan den första killen går och hämtar en flaska som han kör upp i tjejens underliv tills hon går sönder och börjar blöda.
En av killarna uppmanar henne att inte göra en polisanmälan, men det gör tjejen ändå. Nu är, som sagt, alla tre killarna friade.
Det är lätt att uppröras, men rättens uppgift är inte lätt.
Tjejens berättelse verkar visserligen trovärdig, menar rätten, och säger att hon “gjort uttryck för känslor” som talar för att det hon säger är sanning. Killarnas berättelse är inte lika trovärdig, men kan heler inte uteslutas. Man kan inte fälla någon för något som antagligen hänt. Det i sig skulle vara ett hot mot rättsväsendet.
Men historien upprör mig likväl. Tre killar. Tonåringar. En flaska. Uppkörd i en tjejs underliv. Blod.
Var fick dessa tonåringar idén ifrån?
En titt runtom oss lär oss att tjejer och killar från tidig ålder lär sig att koppla hop sex med våld.
Dolce & Gabbanas numera ganska välkända reklam till exempe, där de gör reklam för sin vår- och sommarkollektion med en bild som, med smärre redigering, skulle kunnat komma just från den där kvällen: en man trycker ner en lättklädd kvinna på marken, medan tre andra män står runtomkring och ser ner på kvinnan.
I Sisleys reklam ligger en kvinna bakbunden på en soffa medan en man håller på och kysser hennes rumpa. Kvinnan ser inte glad ut.
Bilder av mer eller mindre döda vackra lättklädda kvinnor i bagageutrymmen, vackra kvinnor med något strypande runt halsen, och ibland en man i andra änden av repet/slipsen/snöret.
Skräckfilmer där tjejer mördas när de står i duschen (ni har väl sett Psycho), när de badar iklädda knappt täckande bikinis eller precis ska klä av sig.
Tonårstjejen höll ihop benen när tre killar ville föra upp en flaska i hennes underliv. Men tolkningen av detta behöver alls inte vara att hon inte ville, konstaterade rätten. Nej, detta kunde lika bra tolkas som blygsel eller “inledande tvekan”.
Och i en värld där man ber ett gäng tonårskillar säga vad som är manligt och de alla svarar: att vara tuff – ett ord med synonymer som känslokall, hänsynslös, dominerande och hård – så förstår jag att denna lilla protest inte räckte för att killarna skulle avbryta.
Och i en värld där sexuellt våld och porr ständigt estetieras, normaliseras och bagatelliseras så är det heller alls inte konstigt om tonårstjejen kände att ett par hopknipna ben var den enda protesten hon mäktade med.
En svinbra krönika
Med den senaste kalabaliken runt matindustrins fusk i färskt minne kan jag inte låta bli att undra om upprördheten blivit lika stor om lasagnen visat sig innehålla resterna av något annat djur: får, till exempel, eller vildsvin.
Vildsvinsköttskandalen? Klingar lite tomt, inte sant?
Men nu var det, som vi alla minns, hästkött i lasagnen och tidningarna runtom i landen var ivriga att göra enkäter med frågor som: Skulle du kunna tänka dig att äta häst? Samma tidningar printade rubriker så svarta att försäljningen av trycksvärta torde gått upp med flera liter.
Självklart är det inte bra att matindustrin lurar människor. Men. Som sagt. Jag tror inte att det var däri skandalen egentligen låg. Jag tror att det vi förfärades över istället var att matindustrin använde sig av söta små oskyldiga ponnys.
Hästar äter man inte. Kor äter man. Grisar äter man. Kycklingar äter man. Men inte hästar.
Jag vill bara ställa en liten försiktig fråga. Varför är det så?
Är det alldeles självklart att hästar är mer värda än till exempel kor? Är hästar på något sätt mer tama, mer lika människan? Är de till mer nytta för oss? Indiens befolkning tycker knappast det.
Jämförelsevis är hästar ändå aptitliga skapelser, om vi väger smaken mot den hos exempelvis hundar och katter. Dessa djur äter man inte. Punkt. Att kineser tycker annorlunda, det bryr vi oss inte om.
Bilder av flådda katter får oss att gråta.
Kyckling klyver vi däremot lugnt i köket.
Och kräftor kokar vi levande.
Sedan finns det djur som vi inte äter av motsatt anledning: de är för långt ner på skalan; äckliga, smutsiga djur. Jag pratar om råttor, kackerlackor, möss.
Att vildsvin gärna bökar runt bland sopor verkar dock inte göra deras kött mindre aptitligt.
Det är inte bara sannolikheten att djuret hamnar på vår tallrik som vittnar om hur vi rankar världens kreatur.
Jag menar, Världsnaturfonden hade knappast valt en hårig spindel till symbol, hur utrotningshotad den är var. Söta djur fångar vårt medlidande.
Vi hänger ut talgbollar till de gulliga småfåglarna, men vill helst skjuta alla fula kajor.
Vi förgiftar hela byar med myror.
Vi stoppar mördarsniglar i frysen tills de dör av köld.
Vi stoppar levande maskar på en vass krok.
Vårt rankningssystem verkar om jag ska vara helt ärligt lite krystat. Inte helt naturligt och knappast så självklart som det först ter sig.
Istället verkar det vara något vi skapat av ren bekvämlighet. För att en promenad i skogen inte ska sluta i tårar över alla små insekter som krossats under våra skor. För att kunna äta den där köttbullen av hälften ko, hälften gris, utan att känna oss varken äcklade eller ledsna.
Nöff, sa grisen. Den här texten har ingen slutknorr.
Jävla januari
Måndag. Du går till jobbet, kommer hem, sover, och vaknar upp – till ännu en måndag.
Du gäspar uppgivet, går till jobbet, äter rester till lunch, ser solen gå ner utanför, går hem, somnar framför teven, vaknar när väckarklockan ringer – till ännu en måndag.
Och sedan följer måndag, måndag, måndag, måndag – och ännu en måndag. Möjligen bryts sviten av någon enstaka ångestfylld och sömnig söndag, kanske en eller två evighetslång tisdagar, när helgen verkar evigheter bort.
Jag pratar inte om någon film eller mardröm, utan om något nog så vardagligt som månaden januari. Man kan tycka att det nya året borde vilja visa sig från sin bästa sida, men inte. Ni har säkert redan gissat det, men januari är den månad på året som bjuder på allra minst antal soltimmar.
Som om det inte räckte att hela svenska folket drog åt svångremmen.
Och vad kan man egentligen förvänta sig. Efter decembers extra allt med glöggfester, släktträffar, röda dagar, läckra praliner, överdådiga buffeer och glittrande nyårskalas så kommer så klart en vardag. Men måste den verkligen tvungen att vara så lång, så evinnerligt grå och enahanda?
De stora hålen i plånboken som julklapparna gjort måste nu lagas. I klädaffärerna hänger inte längre röda och glittriga klänningar längst fram, utan de bleka och urplockade resterna av mellandagsrean för nitton kronor plagget.
Men inte ens det har vi råd med. Januari är den månad då svenska folket shoppar allra minst.
De där knäckarna och kolorna och skinksmörgåsarna som, så att säga, satt sig på den egna skinkan, de ska nu bort igen. Inga fler pepparkakor på eftermiddagsfikat. Inga smarriga efterrätter på fredagskvällen. Mataffärerna skyltar inte längre med hummer och exklusiva chokladaskar, utan blodpudding och toapapper.
Och alla de där julölen och glasen med glögg och nyårschampagne, de har också satt sina spår. Hög tid för en vit månad. Jo, januari är faktiskt lika med bottennotering även för systembolaget.
De enda som gillar januari är träningsanläggningarna. Där kryllar det av folk under januari, men inte de vanliga pigga gymmarna, utan de motvilliga motionärerna som grimaserar sig genom passet och tittar mot klockan varje minut.
Annars är det mest tomt.
Tomt på stadens uteställen, tomt på stan, tomt på fiken och restaurangerna.
Januari är den månad då Sverige deppar som allra mest. Inte minst jag själv.
Jag gillar helt enkelt inte januari.
Varför? Jag gillar helt enkelt inte måndagar. Och jag är långt ifrån ensam. Jag menar, det är knappast en slump att en sökning på Monday i Spotifylistan genererar låttitlar som Blue monday, Bitter monday, Rainy monday och I don't like mondays.
Jag har faktiskt försökt det här året. Jag har shoppat glittriga kjolar på rean, jag har bjudit in till middagar, föreslagit after work, dragit med vänner ut på lördagskvällen, dansat på stadens dansgolv hela natten lång.
Resultatet? En ekande tomhet.
För det räcker inte att jag ensam beslutar mig för att liva upp den gråaste månaden på året. Det räcker inte att två, tre eller ens tio bjuder till. Nej, endast kollektivt kan vi besegra januari!
Jag föreslår därför att vi vägrar vardagen, att vi bjuder in våra vänner och har knytkalas, att vi dansar bort de där extra kilona på klubben på kvällen eller promenerar bort dem under en heldags shoppingrunda. Jag föreslår att vi drar in lite på julklapparna och spenderar pengarna som blev över på att skämma bort oss själva.
Förhoppningsvis bjuder även världen till lite, när den ser hur mycket vi försöker.
Ta mig hem SJ!
EN FRÅGA OM DÅLIG DESIGN
Spolknappen. Jag tittar mig omkring i det lilla båset medan tåget skakar vidare, famlar med handen ovanför toalettstolen. Den borde sitta där. Men nej, på väggen ovanför porslinet finns bara en överkryssad målad näsduk.
De gör det för att jävlas, tänker jag och kisar mot taket; helt säkert finns där en kamera, uppsatt i något sorts säkerhetssyfte, men egentligen bara använd på firmafesterna, där personalen skrattar gott åt sådana som jag, som inte ens förstår hur något så basalt som en toalett ska användas.
Djärvt visar jag taket fingret.
Länge trodde jag att tågtillverkarna helt enkelt inte visste bättre. Att det var kunskapsbrist och tanklöshet som gjorde att de lyckades göra de allra enklaste vardagssaker svåra.
Men jag har åkt mycket tåg; både många och långa resor, och sett hur de metodiskt bryter mot varje designregel.
Konsekvens till exempel; när lösningarna är lika skiftande som en tonårings humör.
Eller regeln om att följa redan etablerade konventioner om sådana finns. Som att spolknappen borde sitta just ovanför toalettstolen.
Jag har med tiden blivit misstänksam. Och efter ännu mera tid alldeles säker på min sak.
Det som slutligen övertygade mig var dörrarna som finns mellan tågets vagnar.
Att ta sig igenom en dörr ska inte vara en utmaning. Men på tågen erbjuds en både varierande och ovanlig meny av lösningar på vad som i vanliga fall inte alls brukar vara ett problem: istället för de vanliga handtaget finns här knappar i form av strömbrytare, dörrar som dras åt sidan, dörrar som stängs just när du går igenom, och min favorit: dörrarna som för att behaga öppna sig kräver att man viftar med händerna framför dem, i ett för mig fortfarande ogenomskådat mönster.
Jag tittar mig omkring i det lilla båset och kan slutligen pusta ut; där är den ju! På väggen till vänster om mig, en bit nedanför midjan sitter spolknappen, så att man liksom måste huka sig lite för att se den.
Tvålen sitter där den borde, ovanför handfatet. Men vatten? Jag håller prövande händerna under kranen eftersom detta var en fungerade metod på min förra tågresa, men utan framgång. Jag böjer mig ner för att se efter under kranen, men nej, ingen knapp där heller.
Eftersom logik är ännu en regel som tågtillverkarna ivrigt bryter mot försöker jag att tänka ologiskt. I taket? Eller kanske på golvet?
Nu knackar någon på toadörren. Efter ytterligare en titt runt om i det lilla båset drar jag uppgivet till mig en pappersservett och torkar av mig tvålen på den innan jag öppnar dörren.
Som informationsdesigner vet jag att det inte är mitt fel att toalettbesöket dragit ut på tiden. Felet är istället dålig design. Förvirrande design. Ologisk design.
Men det förstår inte kön som börjat bli lång utanför. Kvinnan som står på tur snörper på munnen när jag går förbi, och en man med sin unga kissnödiga son vid sin sida suckar.
Frustrerad slår jag ut med armarna; det är ju inte mitt fel! Jag öppnar munnen för att förklara att vi alla utsatts för en komplott, att det helt säkert finns kameror i hela tåget som plockar upp alla våra skrattretande misstag. Men de köande människorna förstår inte, utan fortsätter att titta surt på mig. Jag blänger tillbaks; om de inte varit så otrevliga hade jag generöst tänkt ge ut några stalltips, men nu får de minsann klara sig själva! Lycka till, viskar jag tyst för mig själv och ler konspiratoriskt upp mot taket och kamerorna.
Misslyckad?
NTS: sluta aldrig skriva
Nystart
Vem vet hur det kommer bli. Men jag tror bra.
Bara en tjejkrönika
En kompis har just avklarat Tjejvättern. Självklart säger jag grattis till prestationen. 100 kilometer på cykeln är inget man rycker på axlarna åt.
Men ändå. Det jag känner, innerst inne, är inte alls glädje för kompisen, utan en stark irritation.
Tjejvättern. Vad sjutton menar de med det?
Ett namn som Minivättern är lätt att tolka – betydligt kortare och antagligen bara till för barn. Även Halvvättern är en baggis att lista ut – halva distansen helt enkelt.
Men Tjejvättern? Bara till för tjejer – jo, det förstår jag ockå. Men när jag läser om upplägget på loppet så kan jag inte låta bli att undra: hur i hela friden antyder ordet tjej det faktum att skillnaden även ligger i att Tjejvättern är tre gånger så kort som rundan utan prefix?
Antagligen är det jag som missat något.
För efter bara en snabb titt på liknande lopp hittar jag många fler exempel: Tjejvasan – tre gånger så kort som loppet utan prefixet tjej, Lidingöloppet – följer samma mönster: sätt dit ordet tjej och loppet har plötsligt kortats från 30 till 10 kilometer, Vansbrosimmet – samma sak där.
När jag googlar på prefixet tjej så står det helt klart: jag har verkligen missat något!
Det verkar nämligen vara längesen ordet tjej bara kunde användas för att benämna den halvan av befolkningen som inte har en penis.
Alldeles vid årsskiftet, till exempel, presenterade Språkrådet en lista över nya ord. Ett av de nya orden var ”tjejsamla”, ett användbart uttryck, tyckte Språkrådet, med betydelsen att nöja sig med att samla lite granna, inte så seriöst liksom.
Man sade sig ha iakttagit att detta var ett sorts samlande typiskt tjejer, medan killar ofta blev mer intensiva i samlandet.
Ivrig att hängde med i svängarna och lära mig använda språket på ett modernt sätt började ja således klura på var annars prfeixet tjej kunde användas och kom fram till följande:
-
Tjejjobba
Betydelse: att jobba lite mindre, till exempel 75 eller 50%.
Bakgrund: en tredjedel av alla tjejer jobbar deltid, jämfört med en tiondel av männen. Detta beror troligtvis på att många tjejer arbetar inom sektorer där deltid är en vanlig arbetsform, som handel eller vården. Tjejer är också ofta hemma på deltid med sina barn. Männen verkar konstigt nog inte påverkas av hur många eller hur gamla barn de har. -
Tjejlön
Betydelse: att få lite mindre i lön.
Bakgrund: tjejers lön är i genomsnitt 14,3% eller 52800 kronor per år lägre än männens. Detta trots att tjejer är mer högutbildade än män. -
Tjejföretag
Betydelse: ett mindre företag, som ofta bedrivs på fritiden och hemifrån.
Ursprung: tjejer är underrepresenterade när det gäller att både starta och driva företag. Enskilda firmor däremot, den enklaste och minsta sorten av företag, startas till 54% av kvinnor. -
Tjejlitterarur
Betydelse: lättsam populärlitteratur som anses lite mindre fin är vanlig litteratur.
Eller, vänta här nu. Det finns ju redan, med det klämkäcka namnet chic lit. En sorts litteratur som ingen kritiker skulle lovorda och som aldrig kommer att få några priser.
Jag läser igenom min lista och försöker skapa någon slags sammanfattning i hjärnan. Prefixet tjej gör alltså ett substantiv eller verb: mindre allvarligt, mer lättviktigt, mindre betydelsefullt, mer oväsentlig.
Ungefär som den där halvan av befolkningen som inte har penis. Eller hur var det nu?
Jag vill inte verka otrevlig eller så; men för i hela helvete, lämna mig i fred!
Senaste krönikan från Mariestadstidningen:
Vissa skulle kalla mig känslig. Vissa skulle till och med tycka att jag borde ta det som någon slags komplimang. En ganska klumpig och burdus sådan, men ändå, de menar ju inget illa.
Men nej, jag känner mig varken glad eller tacksam. Jag känner mig tvärtom utsatt och sårbar, och inte minst förbannad.
Jag sitter på cykeln. Trampar tungt i den svaga motvinden. Jag har suttit ute hela dagen och huden är brun, på gränsen till bränd. Därefter har jag tränat. Nu glänser ansiktet rött och svettigt. Jag har mina träningskläder på mig; ett turkost linne och svarta byxor som slutar strax under knät. Jag är osminkad med håret i en rufsig tofs.
Jag har hunnit cykla i cirka fem minuter när en bil tutar. Jag tittar dit och höjer handen i tron att det är någon jag känner. Men nej, jag känner inte alls igen de fyra killarna som hojtar och flinar mot mig med rutorna nedvevade.
Snabbt vänder jag undan blicken och cyklar vidare medan de åker så långsamt de kan bredvid mig.
Stint blickande framåt försöker jag dra upp linnet för att urringningen inte ska bli lika djup.
Bilen tutar igen när den äntligen åker förbi mig. Jag tycker att de tittar på mig i backspegeln, fortfarande flinande.
Resolut drar jag ner linnet igen.
Det är inte jag som borde förändra mig!
Lättretlig och blödig? Kanske? Antagligen borde jag inte bry mig alls.
Eller?
En tutning är ju ingen allvarlig sak, kan man tycka. Och nej, jämfört med andra saker som jag och mina vänner har varit med om så är det inget alls:
När jag arbetade som servitris var det vanligt att överförfriskade män med en blinkning gav de kvinnliga servitriserna sina rumsnummer.
Ute på krogen har jag stått i trånga köer till baren och plötsligt känt en varm hand innanför tröjan.
På väg hem efter en utekväll klockan två på natten har killar ropat diverse mer eller mindre obscena förslag efter mig och mina vänner.
Redan i grundskolan lärde vi oss att bli glada när killar retades och bråkade med oss. Jag minns mycket väl hur jag på vintern mer än gärna ville bli mulad av de populära killarna. Jag minns hur jag på sommaren med stolthet bar mina genomblöta kläder, som ett bevis på att jag minsann också var attraktiv eller spännande nog att kasta vattenballonger efter. Jag minns att jag blev glad när en kille på sjuans disko nöp mig i baken.
Men jag minns också de tjejer som dagligen utstod den här behandlingen, som tröttnade, som sade ifrån och fick som svar av lärare och andra vuxna att killarna bara retades för att de tyckte om tjejen i fråga.
Det var tillräckligt illa då. Och ännu värre nu. Herregud, vi är ju vuxna människor. Visst måste det finnas bättre sätt att kommunicera.
Inte kan killarna i den tutande bilen ha trott att jag skulle bli glad? Att jag tacksamt skulle vinka tillbaka, att jag skulle rodna och vingla till på min cykel? Inte trodde de väl på riktigt att jag skulle hoppa in i deras bil?
Funkar det, någonsin, vill jag fråga dem. Och jag hoppas vid alla eventuella högre makter och andra mäktiga väsen att svaret blir ett rungande nej.
För inte är vi så lättlurade, tjejer? Visst har vi utvecklats sedan högstadiet? Visst vet vi att vi förtjänar så mycket mer? Komplimanger som är ärligt menade, till exempel. Som inte följs av något slags villkor.
Helt enkelt ett intresse för dig som människa och något så grundläggande som en ömsesidig respekt.
Meningen med livet
Tittade just på ett program om Darwin --> http://svtplay.se/v/2496680/darwins_laddade_ide/del_3_av_3
Vilket påminde mig om en krönika jag skrev för några veckor sedan, på lite samma tema:
Världen är rätt underbar ändå!
Det här med meningen med livet. Med tanke på hur central och stor den frågan är i våra liv så är jag förvånad över att den inte kommer upp oftare. I stället märker jag så fort den närmar sig hur människor skruvar på sig, hur samtal plötsligt alldeles byter spår, hur någon nervöst skrattar.
Människor vill inte diskutera så tunga saker, och frågor om tro och mening möts ofta av minst sagt otydliga svar. Jo då, man tror på något. Men vad, det är höljt i mörker. När jag försöker ställa följdfrågor ser jag en osäkerhet fladdra förbi i deras ögon; jag anar till och med rädsla.
Man vill inte höra motargument. Man vill inte bli emotsagd. För tänk om vi då tillsammans skulle komma fram till att det inte finns någon mening med livet. Ingen mening alls.
”Alla tror väl på något” säger en vän en kväll när vi snubblar på frågan om religion.
Han tittar sig omkring och får spridda nickar som bekräftelse.
Jag nickar inte, istället tänker jag efter, letar långt inuti mig själv.
Det var längesedan jag gav upp tanken på någon slags klassisk gud att be till.
Jag gick ur svenska kyrkan så fort jag fyllt arton. Hjärtat trodde inte. Och hjärnan sa samma sak; jag kunde inte tro på någon gud alls när världen runtom mig såg ut som den gjorde. Nej, en sådan gud måste vara både grym och orättvis, alternativt totalt maktlös.
Jag bestämde också att om gud verkligen brydde sig om ifall man åt griskött, hade sex innan äktenskapet eller svor som en borstbindare; ja, då var han inte värd min respekt. Och om det var synd att dansa, älska och överhuvudtaget ha alltför roligt; ja, då tillbringade jag hellre en evighet i helvetet – där verkade det i alla fall hända något!
Men kanske tror jag på något annat, något jag knappt vet om själv? Någon sorts mening?
Jag tänker efter och skakar sedan på huvudet.
Nej. Det är faktiskt så enkelt. Jag tror inte på något alls.
Jag förstår människor som väljer att tro. Vi har i alla tider vänt oss till gudar och högre makter för att skapa en mening, ett sätt att stå ut med tragik och vardag och förstå det som verkar oförståeligt. För att orka gå upp varje morgon. För att vecka efter vecka orka gå till jobbet, äta, sova och springa runt runt i ekorrhjulet. För att vilja skaffa familj och sätta nya människor till denna meningslösa värld.
Låter det tråkigt? Ledsamt? Till och med deprimerande?
Stundom har jag hållit med och önskat att jag kunde tro, bara på något, något litet. För visst känns meningslösheten tung att bära ibland.
Känslan brukar hålla i sig, ibland några dagar, oftare några timmar.
Sedan ångrar jag mig alltid. För allvarligt; är livet verkligen så tråkigt och jobbigt att vi inte vill leva det om det inte finns något högre syfte?
Vi föds till en värld som sträcker sig i det närmaste oändlig åt alla håll. Möjligheterna, upplevelserna; livet har hur mycket som helst att erbjuda.
Jag är helt enkelt alldeles för nyfiken för att tycka att livet är tråkigt under några längre stunder. Livet är som en resa där jag vill se, smaka, lukta, känna och göra så mycket som bara möjligt är.
En mening? Något att tro på?
Nej tack, det behövs inte.
Tisdagsblues
Ja, någon gång ska jag bli bättre på att uppdatera min blogg. Krönikor kommer. Snart. Och få något skrivit på min gamla Humla. Eller skriver, det gör jag faktiskt. Men det går så långsamt. Kommer jag verkligen framåt? Känner mig allmänt lat om dagarna. Orkar inte träna. Orkar inte skriva. Orkar inte jobba.
Jag vill bara leka! Jag vill bara ha en evighetslång helg.
Men idag är det tisdag. Tisdagar är inte särskilt roliga. Jag känner mig lite trött och leds. Ungefär såhär:
Ännu en soluppgång
blockeras av rullgardinen
för att inte störa min nattsömn;
min väckning programmeras digitalt
En gång sprack jag ut i världen
ivrigt lilablå
Nu gömmer jag mig
grå och urblekt
för skadliga UV-strålar
Sparar till pensionen
och aktar mig för snabba kolhydrater
Om jag inte får leva
vill jag åtminstone inte dö
(PS. Jag minns att detta var en uppgift på en skrivarverkstad, men jag kan på intet sätt minnas hur pass inspirerad denna är av den ursprungliga dikten... och inte heller minns jag vem som skrivit den.)
Festivalsentimental
Jag har alltid varit sådan här. Jag får liksom inte nog. Jag vill bara ha mer. Livet är en fest!
Jag blir så fruktansvärt sentimental. Jag tänker tillbaka, till år 2000, när jag skulle börja gymnasiet och min lilla hemstad skulle ha festival. Här kommer en krönika jag skrev för några år sedan, när den tredje festvalen just var över:
Den 9 juli år 2000 grät jag för att allt var över. Jag hade just upplevt ett Töreboda i eufori, älskat vartenda ögonblick och visste inte om det någonsin skulle komma tillbaka.
Nu är ett decennium av festivaler över, och den här gången gråter jag inte, hoppfull och säker på att det finns gott om nya saker att uppleva. Men låt oss börja från början:
Sommaren 2000 hade jag precis avslutat högstadiet i Töreboda och spännande nyheter väntade: jag skulle börja gymnasiet i Skövde och det var dags för den allra första Törebodafestivalen. Torget förvandlades, scener byggdes upp, förväntningarna var minst lika stora som rädslan av att allt skulle misslyckas, spricka som en ballong. En festival i lilla Töreboda; skulle det verkligen komma någon alls?
Jag var femton år och det enda som vanligtvis fanns att se fram emot var högstadiediscona någon gång i månaden i Teatern – den byggnad där vi i vanliga fall hade musiklektion, med samma människor som vi vanligtvis gick i skolan med.
Det var inte så att jag tyckte illa om Töreboda, men ofta kände jag en smått kvävande känsla av att det inte riktigt räckte till.
Festivalen 2000 var magisk. Överallt nya människor att le emot, att prata med, att dansa med. Jag var hög och berusad av ren förundran; att det kunde vara så här underbart att bara finnas till!
Bäst av allt minns jag spelningen med Markoolio, hur trängseln var (nästintill) överväldigande, och hur jag snart hade tappat bort mina vänner och stod helt själv, i ett hav av människor som vrålade med i sångerna och passade vidare ballongerna som släppts ut från scenen.
Och hur jag plötsligt inte alls var ensam, utan mittibland.
Jag minns också discot; tre kvällar av dunkande till långt efter midnatt med främlingar som alla kändessom vänner; kvällen som långsamt blev svalare medan värmen under tälttaket bara stegrades. Jag minns hur ingen ville gå därifrån, trots att sista dansen för längesedan tystnat.
Det var i ren sorg som jag på söndagen promenerade förbi den tomma gräsmattan vid gästhamnen, där tälten nu bara syntes som platta fyrkanter i gräset, förbi torget som var städat och helt outhärdligt tomt. Bara några timmar hade gått, och redan längtade jag efter mer.
Som tur var kom festivalen tillbaka, och tillbaka igen – och igen.
Sedan den andra festivalen i ordningen har jag flyttat, både en och två och flera gånger. Men varje sommar när jag kommer hem till Töreboda kan jag titta ut över torget och andas in den svaga doften av svett och värme, skymta ett hav av vajande armar och höra ett avlägset sorl av skratt och prat.
Det blir aldrig som första gången, ingen festival kan ge ett så starkt intryck som när man är femton år och utsvulten på äventyr och nöjen.
Så mitt bland barngatan och öltälten, glöm för all del inte de nya femtonåringarna som är på väg ut i stora världen. Ge dem ett minne av ett annorlunda Töreboda, ett minne som lever sig kvar, även när torget är tomt på folk. Ge dem ett minne där Töreboda känns oändligt stort och fullt av möjligheter.
Here we go again
Skriver! Samma gamla visa - ja, fast igen visa då.
To-be-romanen är nu tvåhundranio sidor lång och jag har hunnit sextio sidor in i redigeringen. Har ändrat en del, så efter de tvåhundranio sidorna, som antagligen kommer svälla till närmare trehundra, så blir det en redigering till.
Jag tar det lungt den här gången. Årsskiftet är mitt mål. Då blir den kasserad eller skickas in.
Jag hinner nu. Det är fördelen med att inte ha något arbete att gå till. Ja, den sista mars var uppdraget på Volvo slut. Nu letar jag nytt. Funderar på att börja plugga om jag inte hittar något.
Hedvig, bibliotekarie. Hur låter det?
Nu är jag hemma hos mamma och pappa för att fira påsk. Jag vaknade redan för drygt en timma sedan. Det gjorde ingen annan. Så då blev det lite morgonskrivande.
Men nu, nu väntar jag på frukost med Ray Lamontagne i öronen. Sen väntar en helg med utflykter, matlagning och kalas av alla de slag.
