mittskrivandeliv

Under läsningen imponeras jag av den unga författarens originella och mångbottnade berättelse om ett barn som inte är som andra och om klaustrofobin att vara tvingad att ta ansvar för detta "odjur". Det är en djupt berörande, mogen och mörk skräckhistoria med många nyanser, bilder och stämningslägen."
 
är jag ovillig att bara ge upp berättelsen. Men:

"Samtidigt finns det avgörande brister i utförandet. Framförallt gäller det växlingen mellan mammans och Max kapitel. Max är redan skolpojke när han börjar berätta medan mamman börjar från början. De olika startpunkterna gör att den spänning som finns i pojkens abnorma växande snart uteblir eftersom han börjar krympa i Max egen berättelse medan han fortsätter att växa så att det knakar i sin mammas. Resultatet blir att mammans kapitel blir tråkiga eftersom det känns som om man som läsare redan har passerat de stadier hon beskriver, även om de i sig är välskrivna."

Nu har jag gjort så stora förändringar i manuset och framförallt tagit bort så mycket att jag inte vet om jag tappat bort historien totalt eller om jag lyckats få den dit jag vill.

Enda sättet att få ett svar är såklart att börja läsa.



11.20. Ett djupt andetag, blundar. Andas ut. Nu ska jag läsa.

Det börjar slå mig nu att folk faktiskt ska läsa min bok. Att någon ska plocka upp den i bokhandeln, läsa baksidestexten och tänka att den verkar intressant, det är fortfarande för svårt att förstå. Att vänner och bekanta ska läsa den, det är enklare att ta in.

Jag har under den senaste veckan fått veta att en vän förbeställt boken på Internet. Oj.
Min mamma har läst den. Med utlåtandet "jag tyckte i alla fall att det var bra" vilket jag tyckte var ett alldeles umärkt betyg för att komma från min mamma.

Jag borde ju vara van. Jag har jobbat på Mariestadstidningen då och då sedan 2002, och den har med största sannolikhet en bra mycket större läsekrets än vad min bok någonsin kommer att ha. Men det är ändå en helt annan sak; trots att boken inte är det minsta självupplevd så är den samtidigt otroligt personlig.

Jag tvekar på att jag någonsin kommer förstå, och det kanske är lika bra det.



Äntligen känns det som om det lossnat lite med min Humla. Fortsätter skriva och får se vart det leder; känns som alltid spännande eftersom jag inte har en aning.

"Det är omöjligt att inte drabbas av personernas öde i Bortom världen utanför. Huvudpersonen Sara är bara en liten flicka när vi först möter henne, instängd i en jordkällare. Det visar sig att hon, hennes mamma och bror tillhör en religiös sekt. Denna sekt, som lever isolerade från omvärlden, har helt orimliga förväntningar på Sara. Berättelsen delas återkommande in i Saras, hennes brors och hennes mammas historia, och skickligt knyts trådarna samman och förklaringar ges till varför de är där de är och varför de kanske också väljer att stanna kvar. Att berättelsen utspelar sig i samtiden och att språket är väl använt gör att den blir ännu mer kraftfull. Det här är en extremt spännande och angelägen bok som får läsaren att tänka till kring människors historia. Vad har den där knarkarkvinnan eller uteliggartanten egentligen varit med om?" - Petra Strömbäck

"Det här är en svår berättelse som starkt och djupt berör. Man vill instinktivt värja sig för allt det avskyvärda huvudpersonen Sara råkar ut för, men samtidigt finns det ett driv som gör det svårt att sluta läsa. När Sara föds läggs hon helt ensam i en jordkällare för att så småningom kunna frälsa byn. I byn härskar männen och Guds ord. Inget annat tillåts. Ur mamma Karins, storebror Gabriels och Saras ögon får vi deras historia om religiös fanatism återberättad. Det är inte muntert och berättelsen är fylld av vanmakt, sexuellt förtryck, våldtäkt och incest. Men mitt i detta mörka skiner flickan Sara starkt igenom. Hon ifrågasätter allt och inser slutligen att hon måste bort för att överleva. Berättelsen biter sig fast och stannar kvar länge. Hedvig Andersson (f. 1984) debuterar med denna bok och förmedlar sin berättelse på ett sätt som gör att den känns mycket trovärdig."-  Charlotte Nordenfelt

Åh, vad jag längtar efter att sätta igång och skriva igen.
Efter Bortom världen utanför (som då hade arbetstiteln Barn av universum), har jag skrivit en hel den.


Implosion
Gick bra i 130 sidor, men sedan visste jag inte hur det skulle fortsätta eller sluta. Idén kändes inte lika roligt längre, så jag skippade det och började istället på:

Humlan 
Detta var en novell jag skrivit för flera år sedan som jag kände kunde bli mycket mer. Skickade in den till förlaget som tyckte att den var för vuxen. Skickade vidare den till Wahlström och Widstrand som gav den fint beröm, men tyckte att den behövde arbetas om. Men först kände jag att jag behövde en paus från det och började skriva på:

Den sista sommaren
Där har jag nu hunnit 60 sidor och börjar nu fundera på att ta en paus och fortsätta på min Humla.



Längtar tillbaka till den där enkla känslan jag hade när jag skrev Bortom världen utanför, men börjar fundera på om jag bara minns fel. Ungefär som att jag har en tendens att alltid minnas somrarna som soligare än de var.

Bara sätta igång, ta tag i sakerna, komma igen. Det där med att skriva kräver en hel del självdiciplin känner jag.