mittskrivandeliv

Jag tycker att det är ganska fascinerande att se hur skolbibliotekarier och andra bibliotekarier där ute i landet verkar slita för att få folk att läsa. Jag har en liten dröm om att bli bibliotekarie själv (något som aldrig kommer gå i uppfyllelse eftersom jag inte alls har lust att börja plugga igen), så det är så klart att jag måste försöka sätta mig in hur de är och hur de jobbar.
Mycket verkar det. För inte särskilt mycket lön.
Helt klart verkar de ha ett brinnande intresse för böcker!

Och inte nog med det! De har bra smak också!

Ja, jag gillar helt enkelt bibliotekarier.

Idag upptäckte jag att min bok fanns på youtube. Det tyckte jag var rätt coolt!  

Andra bibliotekarier som skrivit om min bok är:
Vasagymnasiet, Textappeal, Flaskposten och Bokfreak

Vad ska man säga. Jag gillar verkligen bibliotekarier.

Och har nu ändrat alla bibliotikarier till bibliotekarier. Skäms.

Idag regnar det. Min planerade långpromenad får faktiskt bli någon annan gång.


Just nu tycker jag att lördagar känns lite onödiga. Helgen ska ju vara speciell, och själv här ute är det svårt att få det speciellt. Dessutom har min nya berättelse om Maj börjat kännas lite väl vardaglig, lite tråkig. Försöker köra på, för det är alltid bra att skriva även om det inte blir bra.

Igår var det en hel liten grupp på besök här för att titta på utställningen om Artur Lundkvist och Maria Wine. I egenskap av livs levande stipendiat fick jag också presentera mig. Fick till och med en bok såld! Vilket återigen påminner mig om vilken dålig försäljare jag är. Mer än en bok hade jag inte med mig; vem skulle vilja ha den?

Efteråt följde jag med gruppen till Vildrosor & Höns, ett otroligt mysigt gårdscafé. Dit ska jag nog gå fler gånger.

I går kväll läste jag ut boken jag hade med mig hit, så nu är det dags att börja utforska biblioteket här. Tänkte börja med något av Artur själv och efter en titt i bokhyllorna fick det bli Nattens broar.

Ja, hur går det egentligen?


På sistone har jag velat berätta om så mycket annat att själva skrivandet har fått stå i skymyndan ett tag. Berättandet om skrivandet alltså. Sedan jag kom hit i lördags har jag mestadels suttit framför datorn.


Det som blinkat på skärmen har varit min käraste Humla. Och när jag började gå igenom manuset i söndags så upptäckte jag (till min glädje) att jag så mycket höll med Camilla i hennes kommentarer:

Första hälften var faktiskt jäkligt bra.
Sedan ändrade jag om, flyttade, tog bort och lade till i cirka 30 sidor.
Och slutet (precis som Camilla sa!) höll inte! Alltså gick det väck. Ack så ont det gjorde och vissa formuleringar gjorde så pass ont att jag flyttade dem, passade in dem på andra ställen.


Det enda som gör mig orolig nu är att det hela inte ens tog en vecka. För snabbt?

Ska försöka låta den vila, så smått börja på nästa projekt och läsa igenom min Humla igen om någon vecka. Det är faktiskt lite som en chokladbit som ligger i ett skåp... eller en sårskorpa man inte kan låta bli att pilla på...

Det är där jag befinner mig sedan lördag kväll.

Åkte hit direkt efter bokmässan. Och där kan vi snacka kontraster. Från hundra pers på en kvadratmeter (ja, jag överdriver, men bara lite), fester och upplevelser hela tiden - till tystnad, lugn och ro.

Det härliga är att jag älskar båda ytterligheterna!

Jag har faktiskt trivts från första stund här ute på landet. Och så här ser det ut:









Är det inte vackert så sig! Hittills har jag skrivit, skrivit, skrivit, gjort lite skoluppgifter, varit i Perstorp och på promenad. Mer om detta i nästa uppdatering.

Nu tänkte jag skriva lite till, sedan kolla på Mannen under trappan (här finns ingen teve, så min kärlek för svtplay har plötsligt ökat dramatiskt).

Vi tar det väl från början och lite långsammare den här gången.

Anlände till Göteborg klockan tio på torsdag morgon. Redan på tåget märktes att något var på gång. För det första var det fullt. För det andra var det ovanligt många bibliotikarier där. Och för det tredje verkade varenda en bläddra i tidningen med seminarieprogram. Visst sjutton hade jag god lust att peka på min bild däri och säga: Gå på det!

Efter att ha frågat om jag borde stå på höger eller vänster sida om vägen för att buss 52 skulle ta mig till hotell Panorama och fått en öm kläm om armen (göteborgare är så vänliga!) checkade jag in. Lade bara av mig väskorna innan jag och min redaktör Jeanna promenerade ner till Svenska mässan.

Där träffade jag en fotograf från Skaraborgsbygden, och posade ett tag med solen i ögonen.

Folkvimmel. Bokprat (se föregående inlägg). Seminarium. När klockan var fyra var jag redan helt slut.

"Min monter"
 


Klockan sex var jag dock igång igen, omklädd för en mingelkväll, följd av restaurangbesök där jag satt mittemot Annika Thor, vars författarskap jag bara är så grymt imponerad över, och bredvid Magnus Nordin som gett ut ett tiotal böcker! Och så lilla jag. Väldigt trevligt var det, med gazpachosoppa, löjroms, sejfilé och creme brylé. 

Efteråt var jag trött. Men ingen bokmässa utan Park, sades det. Så okej. Men nej, jag förstod inte tjusningen med det hela. Trångt och ingen dans, inga jag kände... däremot många man kände igen.

Fredagen var lite lugnare. Då hade jag och Jessica bara ett monstersamtal med Ola Lindholm om hur det var att debutera. Vilket i och för sig inte var så bara. Men Ola visade sig vara både trevlig och bra på att ställa frågor. Jag tyckte att det gick toppen!

På kvällen var det åter dags för fest. Den här gången började det hela med förlagsbuffé på Gothia hotell. Sedan var jag trött och tänkte gå hem. Men med några glas vin i omlopp var jag inte svår att övertyga. Ingen bokmässa utan Heaven 23. 

Så lördagen var lite trött. Efter en ordentligt hotellfrukost var jag dock redo. Ernst Kirchtieger, Jonas Gardell, filosofiprat, och sedan till montern igen för ännu ett prat om hur det är att vara debutant.

Efter några mackor och en frukt i Speakers Lounge var det dags att åka. Men Bokmässan 2009, den kommer jag alltid minnas som något helt otroligt underbart roligt, spännande, läskigt, uppmuntrande, nervöst, kul...

Nästa inlägg: till Perstorp!

Nu sitter jag här på hotellet, tittar på teve (Top Model Australia) och försöker unkomma huvudvärken som tränger sig på. Snart ska jag vidare till mingel med Bonnierförlagen och sedan restaurang Tvåkanten med några författare och några förlagsfolk.

Idag har varit en otrolig dag. Strosade runt på mässan och kände mig otroligt mycket sm kusinen från landet. Runt, runt gick jag. Tittade, hit, dit. Gick upp till Speakers Lounge - mackor, muffin, bullar, godis och frukt - och framförallt en lugn stund inför mitt bokprat klockan 13.

Åh, vad roligt det var. Och så tryggt det kändes med min förläggare Eva mittemot mig och bibliotikarien hemifrån i publiken. Tänk, att så många ville komma och lyssna på mig! Tjejen som kom fram efteråt och sa att jag var så inspirerande vill jag bara tacka och krama tusen gånger om.  

Imorgon och på lördag är mitt enda uppdrag Debutantjouren, och då hoppas jag hinna besöka massa seminarier. Det finns så otroligt mycket att se.

Jag kommer sova gott i natt!

Mitt skrivande liv står just nu stilla. Jag kan inte ens läsa igenom och redigera mina grejer längre. Allt känns bara otroligt dåligt! Vet inte om jag har någon slags undermedveten idé om att jag ska vänta till Skåne eller vad det handlar om.

I så fall berättar jag nu högt och tydligt för mig själv: DÅLIG IDÉ!

Annars rullar det på: Har nu pratat med Vadsbogymnasiet om att komma dit och prata med eleverna inför en novelltävling de ska ha. Riktigt kul!
Och Bokmässan närmar sig med stormsteg. Kul, kul!

Men imorgon då?
Varför inte fylla dagen proppfull med skrivande?
Ja, varför inte.
Gör så, det tycker jag. 

Vilka underbara sensommardagar det har varit! För att riktigt njuta har jag ätit glass, solar, läst i gräset, tagit långa promenader och gått i linne.

Men snart är det höst - en årstid som jag bara älskar!


Den 22 oktober ska jag vara på Mariestads bibliotek och prata. Jag vet, det är ganska långt dit. Men jag ser fram emot det redan, och har redan funderat en hel del på vad folk vill veta...
Förslag, frågor, idéer?


Har nu kommit 21 sidor in i Maj. Vet fortfarande inte riktigt var det hela leder.


Har också börjat kursen i Grafisk design. Första uppgiften var ett självporträtt i gråskala + en färg och med ett beskrivande ord. Kul (och svår) uppgift.

Skulle egentligen haft med en närbild här på smycket, för jäklar vad petig jag var där!

Har fått så många fina ord om min bok att jag nästan blir rädd.

Det måste har varit en lyckoträff. Nybörjartur. One hit wonder (fästan man knappast kan prata om radioplåga).



Jag vill ju mer. Jag vill ju leva såhär, skrivande. Jag vill ju vara såhär, författare.

Förlaget hörde av sig angående min andra bok. Första halvan - toppen. Två tredjedelar - det funkade fortfarande. Men näe, något fattas fortfarande. Jag kan förstå vad hon menar. Jag känner själv att den inte är lika självklar på något sätt.

Kanske vill jag för mycket. Kanske måste jag bara slappna av, skriva för att det är roligt och ingenting annat. Inte, inte, inte tänka bok - utan sida efter sida med text bara.

I Perstorp tänkte jag ta tag i det igen.



(För övrigt befinner jag mig i ett hem av hostande, snorande sjuklingar. Jag ska aldrig någonsin jobba med sjuka, det är allt jag säger.)

Helgen skulle ha varit två lugna dagar ensam hemma i huset, fyllda av skrivande och lugn och ro.


Men, så knackade mamma på min dörr klockan tio i sex i lördags morse. Pappa hade blivit sjuk och kunde inte följa med på deras bussresa.
Ville jag?

Så där låg jag i sängen i valet mellan:
att vara kvar ensam med en sjuk man (vi vet alla hur de blir)
eller följa med på en bussresa där medelåldern skulle vara en bit över pensionsålder.

Så klart jag ville!

Därför har jag spenderat det mesta av helgen - på en buss!


För övrigt var Dalhalla pampigt värre: Arenan var ett gigantiskt stenbrott, runt omkring scenen var en turkos sjö där artisterna kom i roddbåt, en operasopran sjöng från minst sagt höga höjder, en liten sjönsjungande pojke visades plötsligt i en lucka i scentaket, och fyrverkeriet sparade inte på något.


Tellberg där vi bodde var otroligt pittoreskt.


Fascinerande, och i alla fall för stunden inspirerande, var Zorn och Emmas hem liksom Carl Larssons och Karins. En gång ska jag också ha ett sådär vackert personligt och utsmyckat hem och få täta besök av mina intressanta konstnärliga vänner.

... står det på en röd tröja i min garderob och just nu känns det hyfsat sant.


Först vistelsestipendiet i Hagstad, Perstorp, Skåne, som gav mig ytterligare några månader att hitta ett jobb.

Sedan kom jag in på kursen i grafisk design på distans från Högskolan i Kristianstad. Ska bli skitkul (hoppas jag) och dessutom ger det mig pengar till mat... Mat är bra, inte sant.

Har också fått lite, med betoning på lite, positiv feedback från alla företag jag söker jobb hos. Märker när jag ringer runt och tjatar att jag inte alls trivs med det. Att ringa runt i arbetet som reporter har jag inget emot. Men det här. Jag känner mig bara dum och naiv. Men jag hoppas ju att kunna få in en fot, som det så fint heter. De flesta har såklart redan folk som de hör av sig till. Smidigt, jo visst. Men tänk om jag är mycket bättre då... 
Tredje postiva saken är i alla fall att en av alla dessa företag har sagt att de ska höra av sig med uppdrag. 





Idag har varit en bra dag. Jag tränat, städat, skrivit, duschat och nu gjort mig ordning för att fira min mosters man. Kalas är alltid trevligt, och dessutom får man klä upp sig en smula. Det är jag som fixat paketen också, en annan sak som jag gillar skarpt. Särskilt när man slipper betala...



Och så kul med alla som hört av sig efter att ha läst recensionen i SvD eller min lilla blogg.

Idag vaknade jag och satte på datorn för att som vanligt kolla mejlen. Och där fanns glada nyheter! Svenska Dagbladet hade skrivit helt otroligt fina ord om Bortom världen utanför.

Gick till stan i ett lyckorus för att köpa tidningen. Extremt overkligt att se sitt eget ansikte på framsidan av kulturbilagan... Och att läsa att min bok är "Lysande"... Och tanken på att folk jag inte känner läser boken...

Börjar så smått tro att jag aldrig kommer fatta.

En bonus var dessutom den astrologiska analysen...
Einstein, Ebbot, Carola; ja, den här snubben har analyserat de flesta.

I värmen och solskenet fick jag för mig att ha mina fina sandaler på mig, vilket efter nästan två timmars promenerande orsakade en blodblåsa på hälen. Men inte ens det förstörde lyckan! Solade, läste och avslutade en underbar sensommarkväll med korvgrillning.

Har nu kommit sju sidor in på min nya historia, med (det något ironiska) arbetsnamnet Sköna maj.

PS. Tack för alla gratulationer. De värmer mer än solen till och med.

Äntligen! För kanske en månad sedan sökte jag ett vistelsestipendium på Artur Lundkvist gård i lilla Perstorp i Skåne: en stund för mig själv med gott om lugn och ro och tid att skriva, en fristad och ett par månader där jag inte var tvungen att ta ett beslut om en ny lägenhet.

Och nu fick jag det!

Den 26 september, direkt efter Bokmässan i Göteborg, åker jag alltså neråt. 

En tyngd från mina axlar, som det brukar heta. Nu hoppas jag bara höra från Högskolan i Kristianstad där jag sökt en distanskurs. På så sätt har jag något att göra mer än att skriva, lär mig massa skoj om grafisk design och får lite matpengar från studiebidraget. Plötsligt känns allt så mycket lugnare. Behöver inte tänka på att skaffa bostad, behöver inte vara virrig och inte veta vad jag ska göra, och ett jobb känns aningens mindre akut.

Ah! Vad härligt att få andas!

Så. Då var jag hemma hos mamma och pappa i Mariestad igen efter en härlig helg med vänner i Eskilstuna med lite ny energi. Om förra veckan var en av de minst produktiva jag haft, så ska den här veckan bli desto mer produktiv.
Har jag tänkt.

Har karaktärerna och situationen och stämningen klar för mig, men jag vet inte riktigt hur handlingen ska utvecklas. Kanske löser det sig när jag väl sätter mig och börjar skriva, men jag vill helst ha det lite mer klart för mig. 

Namn är andra roliga saker att fundera på. Maj, tror jag att huvudkaraktären ska heta. Hennes syster Cecilia eller Maria. Så finns det en pappa, en farmor och farfar och en död mamma.

Det kliar i fingrarna på mig.

... känns allt bara helt hopplöst. Som idag till exempel. Jag har nu en idé, men får ingen ro att börja skriva på den. Har inte heller någon ro att läsa igenom något gammalt för att se om det har några kvaliteter. Vill inte söka jobb som jag vet att jag inte kommer få.


Jag vill:
ha ett eget hem (det behöver inte var stort eller nytt, allt jag kräver är en spis och en ugn, en toa och en dusch).
ha en inkomst som jag klarar mig på (det behöver inte vara ett heltidsjobb, cirka 5000 i månaden kan jag klara mig på, vart som helst i Sverige).
börja skriva på en ny bok (helst ska den vara det bästa som någonsin skrivits, men jag nöjer mig med vad som helst där handlingen har något slags driv framåt).
läsa en fin recension av Bortom världen utanför (uppmuntran, ja tack).

Det var väl ändå inte så mycket begärt.

Idag har då min bok kommit ut.

Vi tar det igen.

Idag har då min bok kommit ut.

---

Idag har då min bok kommit ut.

---

Nej, jag förstår fortfarande inte.

I alla fall så har jag de senaste dagarna försökt marknadsföra mig själv. Idag var jag med i Radio Skaraborgs efter 5. Direktsänding är ju alltid lite läskigt, men jag gillar radio när jag kan trampa runt i köket och samtidigt bli intervjuad.

Jag var också till biblioteket i Mariestad och pratade med en kvinna där om ett litet besök till hösten. Det är ju sådant jag vill göra, men ändå ska jag villigt erkänna att jag blir lite nervös. Vad har lilla jag att berätta för folk?
Men samtidigt jättekul. Särskilt vill jag prata med ungdomar om skrivandet, förhoppningsvis inspirera en och annan både till läsande, skrivande och att följa sina drömmar.

Jag har också lovat att signera böcker i bokhandeln i Mariestad till jul.

Jul - herregud, det är sol och 20 grader ute och augusti. Det känns evigheter bort från nu. Så för att njuta av nuet ska jag göra ordning lite kvällsmat, sätta mig i solen med en tidning och sedan ta en kvällspromenad. Jag tar det lite soft nu och har som enda uppgift att söka jobb - det kan väl en nybliven författare förtjäna!

Åhå, vad underbart jag hade det i fredags! Familj, släkt och vänner samlades på café Mumma, drack och åt och (hoppas jag) hade det trevligt. Det hade jag i alla fall!

Betydde Så HIMLA MYCKET att ha alla där att fira med!

Och ta bara det faktum att jag numera vaknar till den här utsikten (plus två blomkrukor i fönstret). Svävar på små moln och tänker verkligen njuta av varenda liten sekund känslan varar.


Tack min söta söta mormor, min mentor Marie Hermansson som kom hela vägen från Göteborg för att gratta, Jenny och Andy som kom från Eskilstuna och förgyllde hela min helg, Taru, Ari och Sandra som bilade fram och tillbaka till Eskilstuna på mindra än 12 timmar, Angelica för det vackra halsbandet och de söta pysarna, Vilstrup och Gunnar för återseendet, för alla blommor, alla smarriga presenter, och alla alla andra som jag absolut inte glömt. Och tack även ni som inte var där. Varenda positiv kommentar, uppmuntran och grattis betyder bara Så HIMLA MYCKET.

Idag smäller det! Eller nästan i alla fall. Det är ju faktiskt inte förrän på måndag som boken släpps.

Men ikväll ska den firas, med bokrelease på café Mumma i Mariestad med vänner och familj.

Det börjar verkligen närma sig, det där som jag sett fram emot i över ett år nu. Hela processen har varit så kul - från första kontakten med förlaget, via diskussioner om titel och omslag, till det färdiga resultatet. Kommer verkligen sakna de där besöken på förlaget. Jag får helt enkelt se till att skriva massa fler böcker.

Idag är jag och Bortom världen utanför med i både Mariestadstidningen och Skaraborgsbygden. Alltid kul att se vad de ska ta med av allt man sagt.

Nu ska jag göra morgongympa, städa och vänta otåligt på att mina vänner ska komma hit, till Vänerns pärla - som tyvärr inte har hyfsen att visa sig från sin bästa sida utan ser rätt igenmulen ut.

Igår skickade jag in min nya version av Humlan till WW. Det är lite som när man gjort ett prov och mamma frågar hur det gick och man inte har den blekaste aning. Så jag försöker att inte tänka på det.

Istället har jag börjat med en novell. Innan Bortom världen utanför skrev jag enbart noveller, så det känns kul och mer kravlöst på något sätt. Har haft idén klar för mig ett tag och bara väntat på att få tid till att skriva den. Skyddrum är namnet. Om den blir bra finns Umeå novellpris, en av få skrivartävlingar som faktiskt ger ett ordentligt pris.