Inget händer här



... som Håkan Hellström sjunger.

Anledningen i mitt fall är ganska enkel. Har helt enkelt varit sjuk, i snart två veckor nu.

Skrivandet kräver ju inte så mycket aktivitet, så det har jag fortsatt med. Dock vet jag inte om hjärnan riktigt hängt med. Det känns som om historien bara blir större och större, sagan-om-ringen-stor, och det var väl inte riktigt vad jag ville.

Skala av.

Börja om.

Eller inte börja om, utan det som jag skrivit blir en del av bakgrunden, tillbakablickarna.



Även om ingenting händer just nu så kan jag berätta att saker SKA hända:

Den 5 februari ska jag till Folkets hus i Trollhättan och läsa ur min bok, tillsammans med Denise Rudberg. Hon hade sålt massa, massa 100 000 böcker läste jag. Hon var också en av jurymedlemmarna när jag vann P3 Stars novelltävling.

Hm. 

Jag får någon slags bild i huvudet där jag tittar upp på henne och hon är ungefär 31 meter längre än mig.

Den 11 mars ska jag till Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm på deras Debutantdag för att presentera mig själv och min bok.
Som en av enbart tolv utvalda debutanter från förra året känner jag mig MYCKET stolt.

Over and out.

Tusenochen goda nyheter


En.
Igår morse, när jag som vanligt satt och läste DN vid frukostbordet, så fanns plötsligt en recension där av min bok! En ovanligt trevlig morgon blev det minsann, med Pia Huss fina ord. Framförallt tyckte jag om det här stycket:

"Protesten lyser upp skildringen som en fyr i dimma. Någonstans där borta i ljuset finns en möjlighet. Med boken i handen minns jag vad författaren Pär Rådström en gång myntade: ”Vi ska inte ge barn någonting att tro på utan en solid grund till tvivel.”

För mig är det viktigt att en berättelse säger något. Vad den säger är ju alltid upp till läsaren och hur mycket hon eller han vill lägga mellan raderna, men jag blir alltid så glad när det känns som om någon förstått. Som Pia, för jag tycker att det där med att tvivla och ifrågasätta är livsviktigt.


Och tusen.
Knappt hade jag hunnit äta klart innan nästa goda nyhet kom, via ett sms från min förläggare Eva. Förlaget har bestämt sig för att trycka tusen böcker till! Underbart!



I övrigt fortsätter jag skriva på min nya saga, men just nu är skallen trött och överhettad av feber, huvudvärk och halsont - samtidigt som kroppen längtar efter träningskickar. Så fort jag kommer till Eskilstuna blir det Friskiskort! Längtar.

Gott nytt år!



Har just tittat på bilder från det gamla och inser - som vanligt - att det innehållit så mycket kul grejer.
Det här året var det så klart ovanligt mycket kul med bokrelease, bokmässa och grejer. Ångrar bara att jag inte tog er med från början av resan och berättade om både titelspån och förlagsbesök.

Himla kul fester, nya människor och nya platser var en annan stor del av 2009.
Fina hälsningar från både gamla och nya vänner ytterligare en.


Men nu är det ju 2010. Dags för en fräsch start. Blanka sidor.

DET ÄR SÅ SKÖNT ATT SKRIVA IGEN.

De andra berättelserna jag har liggande?
Ja, min humla vägrar jag att släppa helt, men jag kanske måste inse att jag inte är riktigt mogen att berätta den just nu. Kan vänta ett år, för jag är säker på att den finns kvar som något jag vill berätta.
Sedan är det Maj, hon är jag inte alls lika säker på finns kvar. Jag börjar redan släppa mig och kanske är det ett tecken på att historien inte är så mycket att ha?

Just nu kör jag på, hänger mig åt lusten och försöker förstränga det där andra:
flytt, skola, jobb - men också förlag, läsare och krav.

Läser gör jag också gärna just nu i vinterkylan, om Mare Kandres Aliide. Gillar redan.

Tack Olle!




Ute är det över tio minus och himlen är alldeles ljusblå. Det är riktigt vackert.

Klockan är bara halv tolv och här på Tjädervägen har vi redan bakat vackert bröd (med mörkt öl, lingonsylt, messmör och julkryddor), gjort Jansson, kokat kola och knäck och lingonsylt, städat frysen, ätit frukost och tittat på julkalendern.



Efter mitt förra inlägg har jag funderat en del. På varför det känns som om jag, när de inte ville göra bok av mitt senaste manus, hade misslyckats. Som att köra på tentan. 
Det är det där med tankarna som spinner igen. En bok 2009, en 2010, en 2011... En när jag var 23, en när jag var 24, en när jag var 25... Nu blev det ingen bok skriven när jag var 24. Planen förstörd.
En annan orsak tror jag är de fina recensionerna som pratar om en lovande debut. Det betyder att de tror att det kommer flera, bättre, mer lysande. Tänk om jag inte klarar det.


Med de här tankarna i huvudet hämtade jag posten igår. Där låg ett brev till mig från min gamla dagisfröken. Redan rörd över julhälsningen öppnade jag även brevet. Det var fullt med fina och kloka ord. Jag skriver dem inte här, istället tar jag in dem, tar till mig dem, finner tröst i dem när jag tvivlar på mig själv.

Du sa att du läste min blogg, så jag tackar dig här:

Ett stort TACK till min (och många andras) favoritfröken på Killingen!
Du var trygghet, värme, bus och glädje för oss alla.

PS. Om du vill ha fler böcker, (du har ju faktiskt "köpt" fyra nu) säg bara till så fixar jag det.

Att gå vidare




Så. Camilla på WW tackade nej till manuset.

Det känns.

Ganska mycket.

Ganska hopplöst.

Ganska tråkigt.

Jag gillade ju det: historien, stämningen. På ett sätt känns det som om jag skulle behöva 100 sidor till för att förklara, teckna karaktärerna tydligare. Kanske om ett år. Kanske.



Jag vill bara så himla gärna tillbaka till det där flytet jag kände när jag skrev Bortom världen utanför, till den där känslan av att det bara är kul att skriva, att jag gör det för min skull.

Var på julmiddag i helgen i Stockholm och lärde känna nya kollegor. Känner mig inte alls som dem. De har skrivit inte bara en, inte bara två, utan många böcker. Tänk om jag inte kan. Tänk om det tar slut här, om jag aldrig lyckas hitta tillbaka till glädjen.

Nu bara jag njuter av fina ord om Bortom världen utanför (igen). I SVD och från Pija Lindenbaum. Jag frossar i dem. Men jag börjar undra om det är nyttigt att googla sig själv varje dag.
I alla fall: Lyd deras råd. Köp min bok!

Att gå vidare




Så. Camilla på WW tackade nej till manuset.

Det känns.

Ganska mycket.

Ganska hopplöst.

Ganska tråkigt.

Jag gillade ju det: historien, stämningen. På ett sätt känns det som om jag skulle behöva 100 sidor till för att förklara, teckna karaktärerna tydligare. Kanske om ett år. Kanske.



Jag vill bara så himla gärna tillbaka till det där flytet jag kände när jag skrev Bortom världen utanför, till den där känslan av att det bara är kul att skriva, att jag gör det för min skull.

Var på julmiddag i helgen i Stockholm och lärde känna nya kollegor. Känner mig inte alls som dem. De har skrivit inte bara en, inte bara två, utan många böcker. Tänk om jag inte kan. Tänk om det tar slut här, om jag aldrig lyckas hitta tillbaka till glädjen.

Nu bara jag njuter av fina ord om Bortom världen utanför (igen). I SVD och från Pija Lindenbaum. Jag frossar i dem. Men jag börjar undra om det är nyttigt att googla sig själv varje dag.
I alla fall: Lyd deras råd. Köp min bok!

Vad håller jag på med?




Skulle man faktiskt kunna fråga sig just nu.
Jag har svårt att koncentrera mig.

Skriver lite på en ny novell,
ändrar om på en gammal,
tar tag i en ännu äldre novell som aldrig blev klar,
undrar om en annan idé kanske är värd mer än några sidor,
och spånar på det som jag ju ändå tror kommer bli mitt nästa projekt
samtidigt som Maj ligger och ruttnar och börjar bli lite ledsen över att inte bli läst.


En sak i taget, brukar vara en bra grej. Ska bara komma fram till i vilken ände jag ska börja.
  

Grattis Isabella!

Nu är årets pristagare utsedda och Lilla Augustpriset gick till Skövde och Isabella. Grattis!
Annars får jag erkänna att jag inte läst en endaste en av de nominerade titlarna i år. Jag är lite sen när det gäller nya böcker, så det kommer nog.



I mitt eget skrivande känner jag att jag inte får någon ro alls. I väntan på svar från Camilla tar jag tag i några novellidéer istället. Jag gillar noveller, och jag har faktiskt tänkt skriva en novellsamling sedan jag var tjugo ungefär, så vem vet. Det kanske kommer nu, något föresenat.



I fredags var jag på Västerhöjd. Väldigt udda känsla att gå upp för den där trappan som jag gått upp för så många gånger, och den här gången inte höra dit. I alla fall inte som elev. Istället var jag ju där som föreläsare. Jo, jag tyckte att det gick rätt bra. Workshopen som jag också höll har jag en del som jag vill ändra på. Kul var det, och framförallt var jag inte alls sådär skakande, svettigt nervös som jag trodde att jag skulle vara. Jag trivs nog bättre i blickfånget än vad jag vill erkänna helt enkelt...



För övrigt är jag hemma i Mariestad. I helgen firade jag min 25-årsdag lite i efterskott. Men igår kom vardagen i kapp. Lite träligt känns det. Men idag har jag så smått kommit igång med skrivandet, och då känns allt genast bättre. Dessutom ska jag och mamma baka PEPPRISAR ikväll!

Hej då, Hagstad




Sista kvällen i huset.

I mörkret utanför piskar regnet och viner vinden. Då och då dunsar avblåsta kvistar mot rutorna. Lamporna blinkar, som ett ständigt hot om strömavbrott.


Mest känns det bra att åka härifrån. Pausen är slut nu.

Men visst känns det också lite vemodigt. Jag har trivts här, i lugn och ro och med så många konstnärsandar alldeles nära. Men det har också varit otroligt ensamt.


Det viktigaste är att jag har fått gjort det jag kom hit för, och det har jag. Till och med mer.

Det är bara just nu som jag inte gör mycket mer än håller tummarna. Det är inte ofta som jag tillåter mig att ta en paus från skrivandet, men senaste veckan har det bara inte gått. Inte ens att läsa gammalt har funkat. Humlan ligger och väntar på besked från Wahlström & Widstrand. Har blivit varnad att det kan ta ett tag.




Hej då: Det vackra huset, Alla promenadslingor, Hästarna som ville hälsa, De fina kossorna, Hönsen i Ådala, Kissen som hälsade på ibland, Berit och Åke, Vildrosor & Höns, De vackra tavlorna här, De dignande bokhyllorna, Ensamheten, Lugnet, Mörkret. 

Jag ska bara...



Känner mig som Alfons Åberg.

Men jag var bara tvungen. Att inte riktigt släppa Bäst leka lika barn (allltså, humlan).
Den kom tillbaka under promenader och pockade på uppmärksamhet, ville inte riktigt sluta som den gjorde.
Så nu satte jag mig och ändrade på det där jag funderat på. 

Puh! Känns mycket bättre.

Nu hoppas jag kunna släppa den helt och gå vidare till nästa historia. Känner mig otroligt osäker på om Maj är något att överhuvudtaget arbeta vidare med, men jag måste ju faktiskt ge det ett försök, även om en ny liten tanke spirar som jag tycker verkar så spännande!

En i taget, eller högst två tror jag är en bra idé...



Nu är det mindre än en vecka kvar här i Skåne.
Det finns saker som är helt underbart här. Idag såg jag till exempel på när två ekorrar busade utanför fönstret.
Men visst känns det ganska skönt att snart ha lite människor omkring sig, att kunna gå och handla utan att behöva cykla drygt en halvtimma och frysa sönder händerna. Men det skulle kännas skönare om jag visste vart jag skulle ta vägen sedan. Så klart får jag bo hos mamma och pappa, och det blir nog ganska bra, nu när det är jul och allt.
Men visst hade det inte varit helt fel med en egen lägenhet.

Skickad iväg



Usch.


Med en otäck känsla av slutgiltighet tryckte jag just på knappen för att skicka iväg en ny version av min Humla (som sådär lite hastigt och lustigt fick namnet Bäst leka lika barn).


Ivägskickad.

Skickad iväg.




Nu försöker jag bara övertyga mig själv om att det inte spelar någon roll om jag får ett nej tillbaka. Jag har ju redan en ny historia på gång att arbeta med istället. Det skulle inte betyda slutet på mitt skrivande, inte slutet på livet. Jag kommer bara rycka på axlarna, säga "nä nä" och gå vidare.
Så klart.

Ett par flitiga timmar




Jag har varit riktigt oduktig med skrivandet nu ett tag. Dels har det varit så mycket annat: julmarknad (köpte tomte och andra paket och drack glögg!), intervju för Norra Skånes Tidning och massa skola (som jag är långt ifrån färdig med, tyvärr). Dels har jag bara varit seg och lat.


I alla fall. Idag tog jag tag i de sista sidorna i min Humla och skrev klart. Nu tänkte jag bara läsa igenom de sista, säg, femtio sidorna och kolla så att allt funkar.

Sedan. Ja, då gäller det!



Resten av tiden här nere hade jag tänkt att använda till att redigera Maj. Det lär vara en hel del att göra eftersom det är redigering nummer ett (av många, antagligen) det handlar om. Kanske är lika bra om Camilla dröjer med svar tills jag kommer härifrån och har något annat än skrivandet att liksom falla tillbaka på. Då är det ju snart jul, och förhoppningsvis en lägenhet som ska inredas.

Klar!



Eller... det kanske var att ta i.

Men i alla fall har jag skrivit från sidan 1-112 i min berättelse och Maj och känner att den är slut. Nu återstår så klart minst lika lång tids slipande, om det nu är något värt att slipa på överhuvudtaget.

Först ska den vila; jäsa orörd.



Vidare till Humlan och vad som känns som sista försöket med Max och Klara och Ina. Har saknat dem.




Har också börjat sakna mejlen från förlaget, besöken, bekräftelsen från fina recensioner.
En varning jag aldrig fått: det är beroendeframkallande.

Första av många?



Igår var jag då på biblioteket här i Mariestad. Jag trodde att jag skulle vara mycket nervösare, men med en trevlig och trygg inramning gick det hela fint.

Jag hoppas, och tror faktiskt, att besökarna hade det trevligt de också. Böcker fick jag också sålda, och nu har jag bara ynka fyra stycken kvar. Tänkte köpa mig en ny omgång så att jag har några att visa upp i framtiden också.

Redan nu är det inplanerat ett besök med föreläsning och work shop på Västerhöjdsgymnasiet den 20 november och ett på Vadsbogymnasiet.

Jag hoppas att det blir många fler!

Imorgon åker jag tillbaka till Skåne. Det ska bli himla skönt. Men först ska jag fira min mormors födelsedag. Sådant tycker jag helt enkelt är helmysigt.

Drömmar om August




Idag tillkännagavs nomineringarna till Augustpriset.



Och det är bara att erkänna. Jag är lite besviken.

Känslan irriterar mig eftersom jag bara för en vecka sedan inte hade en tanke på något Augustpris. Det var ungefär lika overkligt och avlägset som om någon skulle föreslå mig som tränare för fotbollslandslaget.

Men. Så såg jag en bild på Bokfreks sida där min Bortom världen utanför fanns med bland de titlar de trodde på till Augustpriset. Då blev jag bara glad. Men. Sedan började andra sidor, tidningar, också gissa på mig.

Jag ville väldigt gärna säga att man inte kan göra så med mig. Mina tankar börjar nämligen snurra iväg något helt otroligt, spinna hela kollektioner. Jag försökte alltså hålla för öronen och blunda.

Det gick sådär. Så inte är det konstigt att det känns lite tomt.



Just nu. Imorgon, då är jag säker på att jag kan ta de där gissningarna som finfina komplimanger; att de ens tänkte på lilla mig och min lilla bok!

Guld i mund?




Morgonblogg.


Just nu är min Humla som världens godaste chokladkaka när man inte har ätit socker på en vecka och är sådär obeskrivligt hungrig/sugen.

Jag vill!

Men "just nu" är ändå en dålig tid att ta tag i den. Jag är inne i något slags avgörande skede i Maj och på tisdag åker jag hem till mamma och pappa och dessutom har jag både skola och förberedelse till bibilioteksbesöket att göra.

Jag undrar hur mycket som har med någon slags stress att göra. Jag vill ju ge ut fler böcker! En om året, det känns som en lagom takt - vilket redan är kört. Så fort går det inte.

Om det går alls...


När jag fick veta att Bonnier Carlsen ville ge ut Bortom världen utanför, då var det bara total glädje och förvåning, som att vinna på lotto.

Om jag får ge ut en andra bok kommer glädjekänslan även att blandas med lättnad. Så mycket förväntningar, både från mig själv och andra. För samtidigt som det nu faktiskt känns som att jag KAN så finns också känslan av att jag MÅSTE.



"Jag tycker att du är fantastisk."
"Men du har ju inte ens läst boken!"
"Jag sa att du var fantastisk."

Åh.

Ute och cyklar?




Nu har jag kommit till det stadiet i skrivandet av Maj att saker och ting måste börja ordna upp sig...

Jag är nog bättre på att sätta mina karaktärer i skiten än att ta dem därifrån.

Frågorna som jag brukar ställa till mig själv och även skriva ner under skrivandet börjar bli allt mer desperata: "Men vart tog spökena vägen!?" "Vart vill jag komma med detta!?"

Det är lätt att komma in på sidospår och svårt att säga direkt om de leder rätt eller fel. Jag fortsätter, även om det just nu är uppförsbacke så att låren värker.



För övrigt så är det väldigt intressant att titta in i småsamhällen man inte känner til. Kursen jag går har en uppgift som går ut på att gestalta ett samhälle - hur är väldigt fritt. Oderljunga fångade mitt intresse direkt. Mitt ute på landet, bland nedslitna lador, betande får och faluröda stugor, fanns ett antal exklusiva villor, smyckade med lejon bredvid porten och omgärdade av staket...

Gestaltningen?


Jag börjar förvandlas...



Jag börjar mer och mer känna mig som Maj här ute.
Överallt tycker jag att jag ser skuggor, kila över golvet. Jag hör hur det knäpper och knastrar och knackar i hela huset.  Till skillnad från Maj är det inte spöken jag är rädd för - utan möss!

En av medlemmarna i stiftelsen jobbar dock på Anticimex och hävdar att han lagt ut råttgift i både hus och ladugård, och faktiskt så är jag ganska säker på att ljudet kommer från fåglar som bråkar i stuprännorna. Det är mycket fåglar här. De kalasar på häcken utanför fönstret och då och då kommer de flygande, duns, rakt mot rutan...

 Ser ni pippin?



Nu är jag på sidan 54 (fast allt som allt är berättelsen nu 78 sidor) och skulle nog kunna skriva en bit till. Men ibland känns det som om det är bättre att spara det till imorgon.
Så jag gör så, helt enkelt.

Ombyggnad pågår




Egentligen skulle jag vilja fortsätta skriva på min Maj, istället för att skriva här.

Men efter 60 sidor känner jag att mittendelen gick alldeles för fort. Alltså flyttade jag om, lade till och drog ifrån och har nu hoppat tillbaka till sida 40. Åh, så trist att inte få fortsätta klura ut hur Maj ska komma ur det här. Men samtidigt måste hon ju ha något att ta sig ur först...

Ja, jag vill inte berätta för mycket. Och då kan det bli såhär, lite kryptiskt.


För övrigt sitter jag och skriver stödord till mitt biblioteksbesök i Mariestad den 22 oktober. En inspirerande och intressant timme vill jag att det ska bli, och det kräver en hel del finurlande.


Börjar också bli sugen på min Humla...
Bara peta lite?
Nej!



Idag fick jag förresten oväntat besök från två bekanta som var på väg hem från Helsingborg.
"Du har väl inte blivit lappsjuk?"
"Nej då", svarade jag och blinkade mot dem, i morgonrocken, inte duschat sedan i torsdags, "men lite snopen blir man ju när det kommer folk."

SKRIVANDE liv




Det är ju egentligen ett konstigt liv jag lever just nu.

Jag bor i ett hus som inte är mitt, i ett landskap som inte är mitt, bland människor jag varken känner eller vill lära känna.


Ibland slår det mig: det här är inget liv. Egentligen.
Det är faktiskt mer av en paus. En tillflykt.


Det underbara är att jag på ett helt nytt sätt kan tillåta mig själv att skriva här. Bara skriva. Matlagning, städning, vara social, skola - allt annat får faktiskt stå tillbaka. Jag låter disken stå i hon en dag till, går med det sista paret sockar en dag till för att slippa tvätta, väntar med brödbaket bara en dag till.

41 sidor. Just nu känns det bra. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0